Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1845, sida 1

—— JAQR HAQ4zQNö. ———— —— —— ———— blott här och der afbrvtes genom ett i asiatisk stil byggat kloster, en obetydlig koja eller en och annan klippa. Siutton dagar sorgingo på detta sätt under outsäcliga lidanden: majoren var halfdod al mattighet, när Telegan höll på gränsen at en öde stepp, i närheten al en plats, på hvilken stodo ungelär 20 hyddor, som mera liknade tillhåll för vargar och andra skogens vildjur än menniskoboningar. — Nu äro vi framme, här är ortenp, sade fältjägaren. Majoren bleknade. Nej, det är icke möjlig, — sade han, krampakligt tryckande sin solje-lagares hand, — Ni skall icke lemna mig på denna förfärliga ort; hvad har jag gjurl? IIvilket brott har jag gjort mig skyldig till ? Jag är ell offer tör en obegriplig villsarelse. 0, haf medlidande med mic, for mig tillbaka till St. Pelersburg, och allt hvad jag äger, allt hvad min samilj äger tilthör er! — Det vägar jag icke göra, svarade sälljägaren. — Se här, — tillfogade han, sedaf han tagit upp en liten paket ur fickan — detta har general Potemkin befalt mig att tillställa er, innan jag lemnade er.n . Bet var furstinnan Zzoumovskis andra handske. Blajoren darrade. Hans kinder rodnade afen inre rörelse, sedan yttrade han, hemtande mod och kraft ur minnet al sin kärlek: oGodt, min herre, helsa och säg general Polemkin, all jag fruktar Siberien mindre, än jag värderar hans skänk, och att han genom densamma förljufval min lan lofly klt. ) Fältjågaren bugade sig, han klatschade med sin piska och vagnen for derifrån; den sörviste såg den försvinna liksom en i katakomberna irrande vandrare ser lampan slockna och ledträåden afslilas, hvilken äter skulle föra honom i dögsljuset. Sjuttio å sör