Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1845, sida 1

hade släppt näsduken och att hon lagt något tungt deruli, på det att den Skufle falla ned precis för hans föller, emedan hon icke kunde tvifla, att han af hoösflighet skulle upptaga och återställa henne den, och hon på detta vis skulle få tilllälle all tillstå sin kärlek för honom. Barberaren, som denna bekännelse lyflade upp i sjeende bimmeln, glömde nu allt för den sköna hertiginnan, och några på njutningar rika timimnar förssunmo hastigt i hennes angenäma sällskap. a En läll supe uppdukades derpå för hertiginnan och hennes älskare, och under densamma lät den sednare undfalla sig ett yttrande af beundran öfver det herrliga palatset, hvyaruppå hon försäkrade honom, alt allt hvad han hittills hade sett icke vore att jemföra med hborrligheterna i de öfrige rummen, som hon på samma gång föreslog att visa honom. De gingo nu genom flere rum. Doörren till ett af dem var stängd och hertiginnan bad barberaren vrida om nyckeln, emedan det dertill fordrades någon slyrka. Han lydde, Öppnade dörren och hon bad honom nu stiga fore, pekande på en målning af Titian, hvilken sorljente alt nogare tagas i betraktande. Men den unge mannen tog ett par steg tillbaka, för att låta hertiginnan gå före, och ehuru hon flere gånger bad honom att lemna å sido alla onödiga ceremonier, så kunde han dock icke besluta sig till att vara så ohöflig och före hertiginnan gå in i rummet. Då olverholjdes hertiginnans ansigte af en plötslig rodnad, och hon kastade på honom, i det hon gick förut in i rummet, en sorskande blick. Denna blick utofvade en elektrisk verkan på den unge mannen. Som en blixt föllo honom i tankarna broderns försvinnande, näsduken, de timmar han tillbragt i nöjets armar, den derpa hållna supen, allt öfverlänkte han med en viss hjertals beklämdhet. Han gaf nu noga akt på hertiginnans beteende och bemärkte, att, ehuru målningen hängde rakt midtför ingången, hon dock närmade sig den på en omväg och uppenbarligen tycktes vilja undvika rum