Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1845, sida 1

— Ah! det är eo annan sak. Låt mig se! — Här är däl. Porlvaktaren tog brefvet och läste: Ål rererendi-simo generale dei benedettini al con rento di San Nicolo di Catania. Ah! jag sorstuir — sade portvaktaren. — Ah! så! ni versdar. dät är pra, sade Grelven, klappande honom på axeln. I så vall, min fan, alt ni versdår, tag reda bå mina sager, män sramvör allt agta min nallsäg: Jag bar där min pors. — Ja så! Ni har Er börs der. Det är godt att veta — sade portvaktaren, i det han med en besynnerlig ifver tog nattsäcken. Sedan han bemå iktigal sig alla sakerna: — Kom, kom — fortfor hen — jag ser, att Ni är en vän af huset; kom! Grefven lät ej säga sig delta tvenne ganger, utan följde sin ledsagare. Änblicken af det ime utä klostret var ej mindre besynnerlig, än det yttre. Ölver alll såg man endast ruiner och Dottenlosatuunor, men deremot inga krucifixer eller hegonbilder. Grefven stannade ett. ögonblick, ty han var en af dessa menniskor, söm hafva den ovanan all stanna, då de tala, och han uttryckte sin sorundran ölver en dylik sörhärjelse. — Hvad behagas?2 — älertog ledsagaren — vi föra ett inskränkt lif, som ni väl kan sc, och som bergel är fullt af elaka me niskor, som invarken frukta Gud eller Djefvuien,. låta vi ej ligga framme det lilla vi ega. Ålla våra dyrbarhoter äro inlåsta uti källrarna. Utom dess vet ni väl, all vi hafva ett annat kloster nere på slätten, hett rära Calana? — Nej, däl visste jag ige. Ah! ni här en annan klosder ! — Vill Ni vara god se öfver Era saker nu, så att Ni kan intyga för vär ehef att ingenting kommiit bort. Oh! dät är snardt jort: en käaslerd, en kabbsäg,