Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1845, sida 1

och hvars ifriga anhållan om Olimpia redan då oroal honom, RNågra kalla, höfliga ord vexlades, och den unga Tysken bad om tillåtelse, att då och då få infinna sig i Marquisens hus. Man sade honom, alt han kunde komma. Efter en månads förlopp hade Stephan och Marquisen bbfvit oskiljaktiga. Passioneradt kär uti 0limpia, men denna gång för klok att visa det så oppet, som i Pyrmont och Wien, hade Stephan visat sig for den gamle Foscarini såsom helt och hållet botad från sin passion. Han hade talat med Olimpia utan att bälva, ulan alt blekna och med sullkomlig otvungenhet sagt henne några helt vanliga arligheter, nå hvilka Angelos dotter svarade i samma ton. Så hade den tryggade gubben öfverlemnat sig åt den unge mannen, sjort densamme till sin bordsgranne, sin vän, sin förtrogne, anförtrott honom hemligheten om sitt bekymmerfulla, stormande lif och visat honom hela den fasa, han gömde under sina fosters bländande sken. Stepban visste allt detta. Åsven Olimpia hade underrättat honom derom. Det var tvenne älskades, visserligen helt oskyldiga konspirations-kompsloll emot en far; men slutet blef oväntadt ochrysligl. Stephan tillbragte alla sina aflnar i Marquisens palats, och för alt behaga dennes spellust hade han sjelf blifvit den djerfvaste spelare. På en månad förlorade han allt som han medtagit, allt som han läånat. Olimpia bad honom spela, för att göra hennes far nöje: hon lånade honom guld, han spelade och förlorade det. Ju mera han förlorade, desto mer älskade honom Foscarini, desto lyckligare var Foscarini, ty Marquisen var glad endast, då han spelade, lycklig endast då han vann. Men scenen förändrades. Marguisen älskade med passion pharaospelel. Ian hade lärt det åt Slephan, som äfvenledes ansåg det för det vackraste af alla spel; detta företräde bade redan kostat honom mer än 16609 Louisdorer, då il ma scduare än vanligt kom han Ch ål!0! Ci 1.4