Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1845, sida 1

atala om rep i hängd mans huso, och en slik talträngdhet kunde visserligen icke af högstdensamme lemnats onäpst. Det är nu 43 år sedan ifrågavarande skrifvelse såg dagsljuset. Mycket har under denna tid förändrat sig; men aristokratiens förhållanden till Konungamakten och solket äro oförändradt desamme, och skola förblifva det, så länge börd, anor och pergamentsbref i ringaste man berättiga till några foreträden. — Må man för ro skull jemföra första hufvudstycket af llandelstidningens s. k. apolitiska kateheso med hvad författaren af denna skrifvelse, en 60 ärs man, som sett fem särskilta regenter, i sju är varit vid en furstes hof och i 55 ars tid baft allmän befattning bland massan af folket, har om Ådelsväldet att förkunna! Jemsorelsen shall sannerligen icke urfalla till fördel för ur IVallur.... Se här hvad den gamle Embetsmannen yttrar till thronsoljaren: (Eders Kongl. IIögllet! Under det den konungsliga statens yppigaste njutningar berusa lätisinnet och solhhoparna, lider en mångd af samfundets medlemmar eländets alla plagor; suckar den redlige medborgaren, och den vise är särdig att fålla tarar. — Hvad bevisa väl desse lusteldar, illuminationer, hanonader, hurra-rop och toftal? Maane folkets tillfredsställelse, elädje och välmäga? Nej, de äro endast lychsohande embetsmäns tillställninsar. De halva i alla tider blilvit använde, så för gode, som dalige Regenter, så för despoter, som för frihelsbjeltar. Samma bänder, som i dag uppresa äreportar, äro lika färdiga, alt en annan gäng förjaga den de förut förgudat. — lluru ofta upprepades icke alla desse spektakler för den mördade Gustaf Ill:dje och för den störlade Gustaf Adolf? Huru inbillade icke deras smickrare dem, att desse bågtidligbeter voro uttryck af folkets underdaniga kärlek och tillgifvenhet, samt att alla desse inaltider, fester och granulater voro talande bevis på folkets välmäga? furu beprisade de icke Gustaf Adolfs förstånd och vishet, då ban bandlade som mest vanveltigt? huru swickrade de icke hans högmod, da de förde honom till branten af sitt fall, och huru bespotiade de icke honom, sedan han var störtad? — Ja, hans närmaste förtrogne och radaifvare voro bland de förste, som uppsade honom all undersulis tro och lydnad. Emedlertid, insosd af desse smickrare, förlitande sig på sin höghet, sitt konungsliga Maj:t och sin hrigsmagt, föll ban likväl som ett offer for sin egen blindhet. Sedan han, genom sitt förakt