Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1845, sida 1

ögonblick öppnades kiosken och i ett präktigt gemak stod den höga damen, inhyllad i en hvit drägt, handen utbredd ölver Ibrahim, som låg vid hennes fötter, utan vapen och blek, nästan utan medvetande. Och ingen vågade, att röra foten från stället, utan alla stodo förvånande och stumme och darrande, då Tusun närmade sig. Huru blixtrade ej hans ögon och hans hand knöt sig, så all alla böjde hufvudet och väntade på dödshugget. Gud är stor! Med dragen sabel ville Tusun störta sig på slyktingen, men Paschaliskan beskyddade honom och fattade sonens hand och talade länge fill honom, till dess hans panna jemnades, och hans sabel gömde sig uti sin balja. Ibrahim stod blek och blödande, men hans ögon lyste utan fruktan, liksom lejonets ögon, hvilket rustar sig till striden. Slutligen fattade Tusun den djerfve främlingens hand drog honom intill silt bröst och kysste honom på pannan. Och alla jubilerade och prisade paschans nåd. Sålunda hade den goda damen för andra gången räddat Ibrahim från döden ! vvllah välsigne henne!p ropade åhörarne. Men vidare 15 oGud är storto sade Jussuf. osbrahim förbles från detta ögonblick i oquald besiltning af sin herres gunst. Denne upphöjde Honom till Mameluckernes Aga och såsom sadan visade han sitt mod i mången strid mot kältarne. dem Allah lörderfve! Dagen vid Dschedreyde såg hans rykles sol. Masch-Allah, liksom åskan på himmelen, så mulrade vi uti siendernes leder och voro förderfvande, like blixten. För denna seger utnämnde Tusun honom till sin skattmästare och för ej längesedan till ståthållare i Medinah. Gud är stor! Och jag säger, mannen, som vid Medinah och Taraba segrande stod i spetsen för oss, skall äfven idag föra oss till seger. Ibrahim är rättvis, milt svärd skall gälda min skuld för de vreda blixtar, hans ögon sköto, och jag skall åter komma i åtnjutande af hans ynnestly