gång ser alla dessa sina beräknade utvågar afskurne och sina på dem byggda förhoppningar -tillintetgjorda. Skulle nu äfven den enda, om Pck imaginära, vägen till utmärkelse, nemligen Höfembetenas, blilva stängd derigenom, att ofrälse Fersoner, folk, asom lukta snusko, kunde få beträda densamma; så, ja så kunde man ju ej annat än i sin harm kalla den monark, som tillläte något sådant, aen confirmerad dåren, likasom samma botteri kallade Carl August: aböbelprinsen.9 — — Det var en tid (Svenska Minervas redaktör minnes den nog) när något helt annat än förtjenster kom i fråga vid befordringstillfällen: när riksdagsmandater, ådagalagde i åsystemetsp interesse, berättigade till indrägtiga borgmästareoc! håradshöfdinge-embeten; när stjernor och doktorshattar utdelades, icke för det att man gjort sig förtjent af det allmänna, eller för lärdomens skull, utan såsom en gratifikation för tjenster, bevisade Regeringen; när man med några tusende riksdaler banko på fickan kunde resa upp till hufvudstaden och vara säker på, att för dem kunna köpa sig ett pastorat, som årligen afkastade denna summa. Denna tid, vi hoppas det, är nu sörbi, och h:in c ille lacrynve: hårilrån dessa krokodiltärar, dessa uttryck af missbetitenhet, dessa giftiga areslexionero, dessa prof på takt och hofsamhet i det konservativa lägret. mn a a nr TE 06 mes a ev Sr