Ett prof på takt och hofsamhet 1 det konservativa lägret. Under rubrik aOfrålse Kammarherraro har Red. af åSvenska Minervao sunuit sor godt, att i bem. tidnings 34:de N:r publicera en uppsats, hvilken på ett så evident sätt ådagalägger vissa af det konservativa partiets innersta tankar och åsigter, att det verkligea vore synd, om man ej at denna aögodbito galve en så stor allmännelighet som möjligt. Vi anse oss fördenskull här nedan böra reproducera densamma, så lydande: Då ryktet sörmåler, att någon utnämning af ofrälse hammarherrar vore att förvänta, älvensom alt personer al ofrälse klassen torde finnas, som icke skulle vara obenägne att emottaga, och hugnas med, en dylik utmärkelse; så är det mahända icke otjenligt att upplysa, alt denna id icke är alldeles ny, utan redan för omkring 50 år sedan varit försokt i Dannemark, samt alltså kunde kallas en Skandinavisk ide, hvilket torde befordra sakens framgång nu för tiden, då de Skandinaviska lustslotten spoka i diverse hufvuden. Det är bekant, att Danske Konungen christian den VII:de under sednare åren af sin lesnad plagades al en svår sinnessjukdom, i anledning hvaraf regerings-ärenderna med hans bisall förvaltades af Kronprinsen och af Stats-Minislern Grelve Bernstorlf. Sådant oakladt sordrade Konungen, icke utan skäl, att blifva hörd, i sådane mil, som rörde honom sjell personligen, samt angingo tillsättandet af den Hof-personal, som skulle uppvakta honom och utgöra hans dagliga omgifning. Likafullt hade man en unng, Honom ohordan, tillsatt en ny kammarherre, utan hans val eller medgifvande. I sin förtrytelse härofver gjorde han ändock ingen förändring dervid, men söresatte sig alt betala vederbörande med samma mynt tillbaka. ba ban saledes några dagar derefter i Slottets gångar mötte en arbetskarl, samt på tilllrågan fött veta, att han i många år varit ved-bärare derstädes, gjorde han honom på stället till kammarherre, susom belöning for hans långvariga, trogna tjenster, med föreskrift att dageligen ljenstgora med de osrige kammarherrarne. Sagdt och gjordt! llär bjelpte inga invänningar. Vedbäraren mäste nolens volens blifva kaumarberre. Man soreställe sig, om man kan, med huru stort välbehag de öfrige Kammarherrarne skulle Ch . 5—2 — O PV PP