Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1845, sida 1

en dröm-ehvilken bebedaae mig, att jag ej skall lefvande återvända till milt bem, utan under siemderNas sablar ingå i paradiset Hör vidare hvilken Syn jag såg i denna drom: Till häst voro vi alla; solen upplyste en grön dål; der stod fienden tätt tillsammans, hufvud vid hufvud, I spetsen för den en ryllare på en hvit häst, aldeles infiölje i en hvit drägt, uti handen en fana, som stkträlade af ljus. Men ingen fruktan intog våra hjertan; vi sprängde an emot fienden, den skarpa säbel? emellan länderne, uti den högra handen geväret; likt en blixtSfråle uti ett vågigt sädestält, slogo vi ned på källarnes tåta leder; men se, elt underverk skydaade dem, vära sablar studsade tillbaka på det härda stålet och liksom vattnet Såtunatminner, då handen åtskiljat det med elt skarpt slag, så slöto sig tcrigarnes leder, då vi knappast hunnit genombryta dan. Gud är stor! Och då dagen led till slut, blef vär lilla hop allt glesare och elesare; hjeltarne sä80 i sitt röda blod, men ur blodet framsköto gröna qvislar, som slingrade sig omkring de salinas hufvud, och vid våra hufvuden stodo herrliga jungfruar, såsom ännu intet menniskoöga sett dem, med oson af diamanter, hvilka iyste sow himmelens stjernor, med läppar, röda som koraller, men mjuke och dofiande som trädens blommor. Dessa lade handen på våra hjertan och våra sår slöto sig och doftande trädgårdar orngåfvo oss, uti hvilka vi promenerade och drucko vin ur gyllene skålar. vÅaud är stor!y. hviskade längtande ElI ILa med, den tysta åhöraren; under dot Must apha, man. nen, till hvilken Jussuf först, talat, nagot knotande invände. Mascnh-Ållan Är ej lifvet skönt, som ett paradis2. Och gerna hade Jag ännu vandrat under den gyllene solen; inm uu äro vi kätlarnes byle, hvilka Gud måtte förbanna! och alldrig älervände vi till vårt him!ands palmer. Liksom öknens sand är kättarnes här och den skal förkrossa Tusan Bey; vi lära ej kunna bjelpa honom;