Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1845, sida 1

——— — — 2—k—a7 — QM — ——— ——— —— —k————— der rikedom, talang och noblesse så öfverflöda, att det öfvergår all rimlighet; der, med ett ord, personer och bändelser stiga alldeles öfver molnen, olver den jordiska synoch dunst-kretsen, eller förlora sig alldeles deri, så alt vanliga menniskor ej kunna följa dem, och genom denna höjd, hvarigenom dessa händelser och personer oftast sjellva bli dunstbilder, omöjligheter, helt och hallet upphöra att interessera och blifva lärorika. Det är visst bra, att forsattarne äfven göra sina läsare bekanta med solklifvet och de dygder och laster, den stilla tycka, det obemärkta elände, som dväljas i denna sser, och hvarom mången dessutom ej egde nagot begrepp; men att idkeligen vistas inom densamma, dermed står ingen någorlunda bildad mennisha ut, hyarken i verkligheten, eller i inbillningen, och det är saledes ett stort sel att sorlänga dessa scener, och framför allt att fortsätta dem ett helt arbete igenom, ett fel, hvartill dock flera af nutidens störste fors. gjort sig skyldiga, och hvarför de böra taga sig tillvara, likasom menniskovännen för falsk silantropi, om de ej antingen sjellve vilja komma ur smaken, eller skämma bort läsarens. Ilvem vill gerna vara i dåligt sällskap i verkligheten, hvarför då söka det i inbillningen? Vi hafva jemsort den falska silantropen och dylika sörs., som företrädesvis skildra raheten och lasten, och likheten faller, som vi tycke, verkligen tydligt i ögonen; ty begge blanda ovilkorligt bort begreppen om ondt och godt, i det de lära en alt snarare ba medlidande med det dåliga, än med föremålet derför. De vilja gilva det fula borgarrätt i esthetiken, hvaritrån just egenskapen af lult utesluter det. Det är visserligen ej deras mening; men det blir, särdeles hos mängden, den ovillkorliga följden deraf att ständigt umgas dermed. Nej, låtom oss i litteraturen, som i språhläran säsom hufvudprincip standigt solja den grundsatsen, att endatt lemna ell rent sprak i den läsandes händer; derigenom forvärlvar ban det också säkrast sjelf, och den, som redan är van dervid, uthärdar, som sagdt är, ej så länge rahetens diaklekt eller lastens rotvälska, hvarigenom den låga genren jemväl blir ele genre ennuyeuxo, hvarom Vollaire talar, och dit förmoda vi ingen vill bafva sina arbeten räknade. Fru Carlen bar i a4Vindshupornay iakttagit den gyllene medelvägen, på hvilken man bäde kan folja menniskorna och deras handlingar. begge delarne äro ej allenast timliga och möjliga, nej, de äro, 1. 0. m. sannolika, ja, lils-lesvande gripna ur verkligheten, och det ligger så mycket mer