Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1845, sida 1

JUDINNA NN) ETT RESÄFVENTYR 18144 Vi voro komna ut från folkmassan, då jag, vid ett par likgiitiga ord, dem jag yttrade till henne, Säg hennes kinder öfverholjas af en fin rodnad. Det kunde omöjligen vara mina ord, som fororsakade denna sinnesrorelse; jag följde derfor rigtningen af hennes blick och upptäckte nu uppe vid ett af tälten hennes far, inbegripen i ett listigt samtal med en ung man, Fadren vände ryggen emot oss, och jag hade således tillfälle att betrakta den unge mannen en face. Han var af något mer än medelmättig storlek, kunde på sin höjd hafva sett sitt 25:te ar. och var af en väl proportionerad växt. Anletsdragen voro ädla och intagande; det blonda håret och de blå ögonen visade tydligt, att ej uågon slägtskap ägde rum emellan honom och den, han talade med. En viss melankoli syntes vara utbredd öfver hans bleka ansigte. ober står er far, sade jag till min ledsagarinna, i det jag låtsade mig icke bemärka hennes rörelse. — Ja, jag ser honom; låtom oss skynda dit bort.5 . De talande märkte oss icke, förr än vi voro ända in på dem. Den unge mannen spratt till. tog sin halt och ville aflägsna sig, men min ledsagarinnas far faltade honom i armen, för att hindra det. vNej, nej! Hr Strandford, på det sättet släpper jag er icke; jag har haft besvär nog för att få fatt i er. — Du har visst länge letat efter. migy, yttrade han till sin dotter; omen det är på visst sätt denne gunstige herren skull till; ty som jag stod och såg mig omkring, fick jag plötsligen syn på Strandford och skyndade mig efter honom. Jag hann upp honom vid lalten och sporde honom, hvarföre han icke, enligt vårt aftal i går, infunnit sig hos oss, för att ) se N:o 98, 99, 101.