Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1845, sida 1

ö fäders land, då skulle jag alleredan anse resultatet för uppnådt; men hvilka ofantliga hinder stå icke i vägen tor denna tanbes ufpsyllande!... Och dock kan jag icke lemna den, dock uppehåller sig milt hjerta med en innerlig läng lan vid detta hopp. — Det är Judarnes Tullkonliga emancipation, ni menar; i sanning, ni förvånar mig! En så djerf tanke hade jag icke väntal alt finna hos någon af ert folks söner, längt mindre hos en af dess dölirar. Hvad mig angår, så har jag alltid ansett förverkligandet af denna ide för all vara omöjligt. — Och hvarför skulle del vara omöjligt? Har icke nationalkänslan vaknat öfverallt i Europa; har den icke sattat alla sinnen i ail sin fullhet och kraft. Se vi icke hvarje dag bevisen på det mäkliga inflytande, den uidRar.och hvarför skulle då allena det judiska folket i detta hänseende blifva stående isoleradt; hvarföre skulle det blifva passift vid denna mäktiga rörelse? — Det måste ske; ideen om dess sjelfständighet skall uppstå hos del! — Och har frågan väl en gång blifvil väckt, så skall den icke kunna falla; ty värt folk har slädse ulmärkt sig genom tålamod och ihärdighet uti att fullfölja sitt mål, och vi räkna ibland oss män, de der, rike och ansedde, skulle kunna förfåkta rältmätigheten af vår sak och gifva den nödig styrka och vigt. — Men huru är det tänkbart, att judarne skulle kunna lösslita sig från de mångfaldiga olika folkslag, bland hvilka de sedan århundraden bo? De äro förknippade med dessa folk genom starka, jag vore nästan frestad att säga oupplösligagband, och för alt blott omnämna ett al dessa; så se vi mångfaldige exempel på, att qvinnor af, judisk tro, i det de gilta sig med kristne män, gå öfver till vår religion, och således fästa Sig med oupplöslig ga band vid vårt samfundzo7 Hon betraktade mig med en forskande blick, men jag bibehöll en fullkomligt lugn min, svarade 101: