Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1845, sida 1

solket, utan ställer sig öfverhufvudl i vagen för mensklighetens framsteg. Alla öfriga hinder, så talrika och mäktiga dessa van må vara, äro småsaker i jemförelse med denna koloss. Jagen friheten lik en blind häst i qvarnen omkring hela rvjordens rund; så länge detta tvängfaste icke ar sprängdt, skall hon ingenslädles sinna en saker huiloplats. a Nästan öfver hvarje positivt trossystem har (verldshistoriens ande i blodig mantel sutit till odoms, och detta emedan de alla kränhle förenustels och mensklighetens rättigheter, samt trådade utvecklingen och framstegen siendlligt i våogen: emedan de alla ensamt ville herrska och icke tåla någon annan statsmakt jemle sig, aeller åtminstone gå hand i hand med moenarki ens och aristokratiens despoatism. I alla zoner och tider bar historien esett dogmatismens grymma kamp med (mot?) öförnustets ljus och skall se dev tills begge?!) öligga döda på stridsplatseu och det sednare censamt (!!!) står inom skranhet. Hvad theologiskt oförständ, sjelfklokhel och egoism, förenuftet och menshiigheten till trots, utså, bloadigt skall det snart eller sent (förr eller seanare?) uppgå (uppspira?) och af den giftiga frukten skall den vårdande odlaren äta sig () asjelf döden. Hör domslutet skalla genom alala länders bistoria och skäda den tallosa (oräkaneliga?) mängd grifthvalf, öfver hvilka hon står. aGå till Egypten, Italien, Palestina, Spanien, Rom; aderas kyrkohistoria skall rycka bårklädet från adet ofantliga liket och visa dig de tusende adollkstyng, hvarmed (med hvilka?) hierarkien asargade det arma folkets bröst. Vi finna, med aelt ord, nästan öfverallt, att vid en nuasions plågobådd stod en hierarki; amen ingenstades har denna mordengel rasat amned den fanatiska vildhet som i Storbritlannien. a Må man nu jemföra denna, af Dagligt Allchanda lemnade skildring af bierarkien med den, som IIandelslidningen i sin politiska katekes gilvit af samma andliga myndighet, och sedan säga, huruvida sorstbemälte tidnings joviala redaktion har något skäl, att, i detta fall, sorebra oss några aosverdrisler!: — beremot sahnar man visst icke skål att gilva Dagligt Allehandas Jovial en liten tillrättavisning för det olämpliga sätt, hvarpa han behandlar värt språk, och för den nästan till lojlighet gränsande ologiskhet, som stundom uppenbarar sig i hans räsonnemanger. I begge dessa fall för