Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1845, sida 1

hunnen öfver den gräns, som vanligen af döden bostämmes för oss andra, och tänk dig honom yskön som den åldrige är9o etc. Eburu bördan af närmare altalio vintrar tyngde hans skuldror , på hvilka dessutom så mången annan börda leg rat, var han ännu en Saulus bland dessa vondoprofe sery, för att lala med Homers öfversättare, — som omg ?ålvo honom, hufvudet högre än alll solk. Från hans kropp hade horlsmält allt, som blottvar — lekamen. terstod så endast jemul så mycket som räckte till för en incarnation, en spegel för anden. Jag såg ej längt derefter vida öfver ett dussin, i mer elier mindre grad måktige, potentalter tumla omkring i präkliga rustningar ofver Läneburgerheden. Menbland dem alla upptäckte jag ingen stålligare gestalt, än denne sörtappades i den spöklika sångdrägten. Hvad han är vacker! Hvad han är vacker! utropade min Norrske vän, under utbrott af denna hänförelse, som nästan blott ungdomen kan förstå, och säkert endast ungdomlig: sinnen kunna känna — äfven då för ljusninge n icke gäller en vacker flicka blott. En förtroligare be kantskap Oman lilstidssången och mig var snart ingången. Taflan af hans dystra öde rullades fram smaningom och styckevis under mina frågor. Se här en färglös lithographi deraf. Han var född i Lovisa, och helte, om jag ej missminnes mig, egenteligen Fålalner. Men såsom soldat hade han burit det för hans granna gestalt väl passande namnet Palm. Hans fader stod i krigsljenst, och tidigt ingick ban sjelf deri, vid Stedingkens regemente. ilinc ille lacryme! På min nästan med bäfvan framställda fråga, hvad som vållat hans ofärd, svarade han vemodigt: vjag slog min löjtnant. Det var redan 1794. Jag var ung ännu då, och bloden ko kad e brämmet. Åduare slulie j. g ej gjort så mer. Men jag tyckte då, alt han straltut mig orättvist — ochop — Jag medger, att den första tanke, som härvid hos mig uppstod, var syndig nog, att halittröstande till