Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1845, sida 1

bladet då vågade påstå, att horrespondenten gjor de sig skyldig till en askeso uppfattning af förhållandet. Nägra veckor derefter visade sig emedlertid tydligen och klart, att askesheteno ej drabbade korrespondenten, utan just dem, som sökt undandolja sanna förhållandet och bestrida hans uppgilter, och ade store måste högtidligen erkänna eförvirringeno, hvilken icke längre kunde döljas, och numera är ett ämne för västan alla icke-stora tidningars uppmärksamhet, under dot ade store med en viss sorsigtighet vidröra denna ömtaliga sträng och helst alldeles skulle vilja kafhalla sigo från denna brydsamma fråga. Men latom oss nu återgå till Grefve F:s omnämnde artikel, som börjar med denna temligen skarpt apostroferande ingress: abet skall troligen anses för besynnerligt affekleradt och pedantiskt, att icke vilja åtnöjas med den politik och de omdömen, hvarmed våra ledande publicister, Aftonbladet och Dagl. Allehanda, en läng tid bortåt trakterat oss i afseende på Representations-frågans förvirrade ställning? Och i fall för de fleste det utgör alldeles nog alt hefva sätt veta, det Adeln och Presterna äro ultra-konservativa samt ledde af en eller par kraftfulle, ihärdige mån; att Bönderna deremot splittrat sig, d. v. s., att deras majoritet gifvit Reformvännernes förslag på baten; men att Borgareståndet likväl stått manhaftigt fast och utgör nationens räddningsankar, eller något dylikt; så kan ju all annan och djupare politisk blick i saken, äfvensom all annan ledande yttring deröfver anses onödig? Man har kanske redan gjort allt, hvad af en Svensk publicist kon fordras, då man allvarligen framdragit personer för hlander, t. ex. IIlIrr kammarjunkare på Riddarhuset och Prelaterne i Prestestandet, och man fortfar sedan alt uppsöka i personlig asundsjuha, eller i andra låga och egennyttiga motiver, hela anledningen och orsaken till splittringen i Bondestandet. När man derpå duktigt skrupensat alla, som icke velat dansa efter samma pipa, som Reformvännerne, och som icke varit så sogliga och uppoffrande af egna åsigter, som majoriteten i Borgarestandet, då har man ju fullbordat den politiska cirkel, en äkta partipublicist haft att genomgå för att kunna till slut rosa och berömma sina egna vänner och saledes behörigen stärka silt parti?! — — —9 Fortsättningen af sjellva ingressen apostroserar än värre vederbörande, och talar om att asmickra personer, för att vinna politiska anhängarer; om callmån merkurialoch ulora kaka i stället för lugut omdöme öfver motstandares bandlingssätto; om dvackra chrior, som man får läsa i Winter