Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1845, sida 2

det bade väl varit bättre, än att tillfredsställa en passion, som ett förståndigt fruntimmer vid 25 års älder väl ej mer bör ega i oöfvervinnerlig hältighet, isynnerhet ej för en man med Nordevalls l lugna värdigbet. Men troligen bade han snarare lärt att skatta henne högre, genom den uppriktiga bekännelsen af hennes ungdomsförseelser, och hvarom icke, så hade ban åter ej varit henne värd, och då hade bon lättare bordt kunna bära denna förlust, är tyngden af den dolda sanningen, af sina samvelsförebråelser, aggade af de glödande kol, tioårig ömmaste härlek, högsta förtroende, största anseende, samlat på hennes ljessa. Nur kan hon t. ex. motstå sitt hjertas maning, då bennes man förklarar henne vara den enda , för hvilken han helt och hållet kan öppna sig, :och att, om också alla andra bedroge honom, bon säkert dock ej gjorde det? — Är icke detta onatur? — Jo, otvilvelaktigt. Ty naturen skulle ovilkorligt kräfva antingen, att den, såsom Fru Ingeborg, eljest samvetsgranne öppet framställde sig för den, som man kunde och borde hysa det största förtroende till, helst det i sådant förbållande, som hennes till Nordevall, var oalvislig pligt att ej bedraga bonom, eller, om en svaghet, en falsk blygsel hindrat från denna uppriktiga bekännelse, så hade samvelet ej lemnat ett enda lugnt, än mindre gladt ögonblick, eller, om någon varit istånd att uppträda, såsom Fru Ingeborg, så mäste den vara i grund föderfvadllennes skildring är således alldeles oriktig, skef och onaturlig, och deri ligger felet mot konstens föreskrifter; ty derigenom förlorar bon allt interesse för läsaren. Huru annorlunda skildrar ej Sue sin eFleure de Marie i aLes Myslöres de Parish! Ju mer hon hedras, desto nedslagnare blir hon, oaktadt hennes fel är så godt som medvetslösl. — Ilon går i kloster, heldre än att bedraga en ädel man, som hon älskar, hon känner sig ej ens renad af sina närmastes och mest ölskades sörsäkran om hennes oskuld; hennes hjerta brister slutligen under den iure striden, och det är då ändtligen väl, att Fru Ingeborgs också gör det vid sjelfva utbrottet af den aftvingade bekännelsen; ty vi frukta, att den förlåtelse, Nordevall vid åsynen af hennes lidande, alltför hastigt, tilldelar benne, ej i längden egt beständ, med hans misstrogna lynne, som nu äfven sett sig bedraget på henne, till hvilken han satt all sin lit. Niniinstone måste aktningen ha fått en svår stöt, och der denna grundval för den äktenskaplig a lyckan rubbas, är det sen ej mycket bevändt med sjelfva byggnaden. Men då vi rätt betänka oss, så har M:lle Bremer fler än en sådan figur, som Fru Ingeborg, i sina romaner, hos bvilken det mer eller mindre dåliga är i en allt för innerlig, onaturlig förening med det goda, och som, genom detta, och författaripnans talang, får en viss, alltför förledande anstrykning, hvilket är ett af de största fel hos en förf., — ett fel, som framförallt förebråddes den Lalontainska och Kolzebuiska skolan, och detta med rätta; ty ingenting kan vara skadligare för unga, oerfarna sinnen, som mest och med största interesse läsa romaner, än att, genom framställningen af det dåliga i en vacker drägt, antingen ledas på den tanken, att det förra ej är så farligt, endast man vet att skyla det under en vacker yta, eller också, att äfven det bästa yttre kan dölja elt afskyvärdt inre, en tanke, som lätt kunde