Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1845, sida 2

I spetsen bar man lyktor på långa stänger, sanor, reliker, helgedomsskrin, blommor, det Heliga sakramentet, och derefter gick kyrkans öfverhufvud. Processionens ändamål var alt anropa himmelen om regn, ty året 1829 var torkan förskräcklig. I stället att förena sig med folkmassan, utstötte Parisaren en ryslig svordom, ty processionen stängde honom vägen, och han fruktade, alt förlora sin svartögda Andalusiska ur sigte. Pöbeln blottade sina hufvuden, vid första tecken af den munk som öppnade tåget. Men Darisaren lät sin halt sitta, höjde sig upp på tåspetsarna, sträckte fram halsen, satte handen öfver ögonen, men såg ingenting hvarken den svarta slöjan, eller den blåhvita neglikan i det kolsvarta håret. Nu kom en Gråbrödramunk, bärande en lykta, på hvars glas voro målade de tre männen i den brinnande ugnen, han visade härpå med den ena handen, och uti den andra skakade bl. en sparbössa för deras själar, som voro i skärselden. Alia närvarande knäböjde, några gålvo allmosor, men de flesta hviskade sins emellan pekande pa Parisaren, som stödd emot Gråbrödramunkens rygg, försökte Iyfta sig upp, för alt se om han skulle uppläcka sin Andalusiska. I detta ögonblick uppväckte ett gyldene skrin, strålande af diamanter, och som innehöll den Helige Sero nos arm, allmän andakt och uppmärksamhet. Det fanns ingen mera än Parisaren, som stod uppe, och han afbröt mängdens heliga tystnad, genom ett af dessa Parisiska pöbelskri, sådana man någon gång hör dem på Boulevardens theatrar. Han trodde sig nemligen hafva upptäckt den svarta slöjan och den blåhvita neglikan; och han ropade henne på sitt språk. Detta ovanliga, gudlösa strupljud, kommo alla hufvuden att vändas, och man uppläckte nu Parisaren, som med betäckt hufvud stod inför den