Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1845, sida 2

högtidliga föreningen för lifvet, utan äfven under de 40 år denna förening varat, och det, oaktadt man dagligen har frukten af detta brott framför sig, och stundligen öfverbopas med de skönaste bevis af aktning och kärlek, som man vet sig ej förtjena. Hvarje vanlig hederlig menniska hade dock, redan före förlofningen med en annan, upptäckt, att man varit gift förut och hade ett barn; ty det är väl det minsta en fästman kan fordra, heldst både gudomlig och mensklig lag fordrar det, och sjelfva sakens natur kräfverden fullständigaste kännedom af hvarandra. Dessutom hade hvar och en, med ringaste känsla af pligt, ej rusat åstad och gift sig med en annan, förr än hon baft de tydligaste bevis all den förste maken varit död eller på annat sätt fullständigt shiljd från en. Allt detta gör likväl Fru Ingeborg, som, för sina förträffliga egenskapers skuld, usurperar det hedervärda tillnamnet 48Store-mor i Dalom. a Hon gör ännu mer. Ilon bryter ytterligare mot Gud, genom att förneka sin dotter, genom att ölverlemna hennes första ledning åt fremmande händer, hvilka nära nog skämma alldeles bort henne, så att hon, i sitt vilda lynne, en gång är nära att begå sjelsmord, och slutligen döljer hon allt detta under den lugnaste, gladaste, redigaste, ja man kunde säga stoltaste om ej fräckaste yta, och ljuger bröstkramp, då samvetet gnager henne. Mot menniskan bryter hon; 4:0 genom sanningens doljande för den bästa, den hederligaste, den mest älskande man; 2:0 genom uraktlåtandet af sina moderspligter mot sin dotter, 5:o genom det hemliga, olagliga gistermålet, och 4:o genom alt, utan dess lagliga upplösande, gifta sig ännu en gång; ty mer eller mindre giltigt inför svensk lag — hvars kränkande i alla fall, som vi tro, mest drabbar den, som förråttat vigseln, — är ett sådant äktenskap dock bindande nog, för att ej tillåta ingåendet af ett nytt, före det förras upplösning, och det hade ju således blott kostat en bof ett ord, för att bringa den ansedda Fru Ingeborg, aStore-mor i Dalomo, den beundrade makan och stjulmodern, på schavotten och spinnhus för tvegiste. Det hade varit den naturliga gången af saken, och det är ju rätt vackert alt ställa sin hjeltinna i ett sådant ljus! Men, Gud ske lof! Författarinnan, romanens Försyn, har gjort den knappt från galgen undsluppna bofven hederligare, än den ansedda 4Store-mor i Dalom a, i det hon låter saderskärleken segra öfver hämdkånslan, och så sar Fru Ingeborg do, om ej i ro, åtminstone obesläckad infor verlden; men så mycket mer besläckad insor läsaren, då hon, på intet sätt, sörsonar sina brott, ja, Författarinnan ej ens anför några giltiga skål derför. Ty hvad ondt var det egentligen uti alt vara hemligt gift, då man dock ansåg det för lagligt? I vad ondt uti att då hafva en dotter? Hvad rådde hustrun för att mannen var en skurk, och bvad hade Fru Ingeborg då att riskera vid att upptäcka sig för en så hederlig, förståndig man, som Nordevall? Jo, kanske, att ban, före sitt giftermål med henne, försäkrat sig om Wolfs, hennes förra mans, verkliga död, då ju allt kommit i behörig ordnig; ty antingen bade han ej anmält sig, eller också hade hon lätt kunnat blifva skild ifrån honom, såsom vanhedrad brottsling. Eller om Nordevall verkligen slagit upp med henne för hennes förhållandens skuld till Wolf, så hade hon åtminstone räddat sitt samvete, och Aii II I synetsen har man jvktor nå långa stänger fanor