— Ja! och hvad jag lofvat, skall jag också hålla; I vinden är god, och jag gar till segel klockan 11, hon är nu bara 9; kom galgfogel, du är illa anskrifven hos mig, men jag skall döpa om dig, och om ett par dagar, skall du vara mjuk som en Svabbel — Mathieu Guichard förstod hvad som här väntade honom, och genomgick i sina tankar, med en förundransvärd hastighet, alla medel till flykt, eller för alt tillintelgöra sin fars vilja; men han iann intet utförbart, och måste tåligt foga sig i sitt öde. — Gå Mathicu — sade Jean Guichard — bättra dig, och blif en god menniska, och vi skola återse hvarandra. — Aldrig — svarade Mathieu i det han undandrog sig sin fars omfamning. Han följde, hvislande en munter visa, sin Capitain. — Men om han aldrig mera skulle återkomma — tänkte låssmeden — Bah! — återtog han — den vilsetarna dufvan återkommer alltid till dufslaget. Icke destomindre var Jean Guichard en lång tid bedröfvad. u La charmante Louise, cen brigg om 180 läster, destinerad tll Fernambucco, hade sedan 14 dagar lemnat Havre, och bortförde enda arfvingen till namnet Guichard. a Ty Mathieu hade behörigen gall om bord som skeppsgosse. Denne, typen af Pariserlynnet, hvilket, jag vet ej af hvad orsak, man kallar sa enfaldigt och tafatt, fann ingenting af hvad han såg eller hörde, fremmande eller ovanligt. När en matros visade honom stormasten, sägande: — Den der är ej för dig landkrabba att sträfva efter — svarade Mathieu i en söraktlig ton: — Con nu! jag har mer än tjuge ganger klättrat på en sådan, aldeles öfversmord med såpa, och det är vida värre, än att klifva i sådana här trossar. Då man tycktes betvisla hans ulsago, sprang han upp på högsta toppen af stormaslen med en ckorres vighet utan att gå genom katthålet, och