Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1845, sida 2

sin mild! het, och förmäten går i farans blodbestänkta spår? En hjeltekraft, än mera stor, vid hjertats obemärkta strider, som stilla döljer hvad det lider, i qvinnans hulda väsen bor; och kärleken ät henne ger en makt, som segrar, när den ber. Ar dessa hulda läppars par, som hviska frid och tröst i smärtan, väl skönare, om tusen hjertan der söka sitt orakelsvar på Romarns språk, från Romarns tid, i klyftigheters dunkla strid? Ar denna hand, hvars trogna vård åt stundens minsta blomma räcker, mer skön, då den en spira sträcker utöfver folken, stark och hård? Ar herrskarinnan mera stor, mer älskad, än en maka, mor? Nej, väna, Flskligaste bild af slaparns Varde! då Han kände en brist i Eden, och dig sände hälft af din hälft, att stilla, mild, en Engel vid hans sida stå, till väsen ett, till krafter t vå. Var, hvad du är, att lycklig bli och allt omkring dig lycklig göra ! qvinligt låna ej dill öra åt srihatsropens svärmeri! Din frihet ingen boja bär, när djupt du känner hvad du är. Då prisar du den höga lott af qvinnans mål bland jordens skisten: odödligheten öfver griften du ser uti din kärlek blolt; och mot den verld, som hör dig till, du verldens lof ej byla vill! Å.