att inför sjelfva utgiharen af Aftonbladet vidhålla sin berättelse. Och härmed nog om olögnernay för denna gång; skulle Allehanda och Aftonbladet nödvändigt så äska, kan jag än ytterligare bekräfta mina päåstaendev; men vill gerna i det längsta undvika att träda privallisvet för nära. I samma N:r, hvari Aftonbladet tar sig sriheten beskylla mig för osanningar, trakterar Aftonbladet sjelft med sådane, då det yttrar: aDet börjar nu blifva alltmera synligt, för hvilka afsigters skull den ifrån början obetydliga schismen inom Bondeståndet blikvit så flitigt upparbetad å ena sidan i Den Konstitutionelle, å den andra i Svenska Minerva, äfvensom genom korrespondensoch Insända artiklar i Götheborgs Haudelstidning. Aftoubladet har hittills soga lagt sig i denna strid, emedan vi ansågo nyttigt att allmänheten finge se, hvartut den slutligen syltade, och den förmodan, vi i detta häuseende började hysa, så snart vi fingo böra, att en viss notabilitet, bekant under namnet eden store politiske hvalsiskeno, tillika med några smahvalar, oftare syntes i det sarvatinet, har nu sullkomligt besannat sig.) i Huru många dosanningaro finnas i dessa 15 rader? Jag will visserligen ej börja räkna dem, som Aftonbladet bekagat göra med mina s. k. ediklero, men säkert är, att deras antal osfversliger radernas. Smultsigast at dessa (lögnero, och den enda, hvarvid jag tänker uppehålla mig, är emedlertid uppgiften, att aden politiska hvalsiskeno skulle bidragit något till den s. k. aschismeno, ty en hvar hår känner denna person så väl, att han vet akta sig för honom, och Åstonbladet är, lika väl som jag, öfvertygadt om, att ohvalsisheno alltifrån Exc. Brahes ded varit, såsom salig Wadman uttrycker sig, knappt ett ejderdun på händelsernas vågo. Men den politiska hvalsiskeno är den buse, hvarmed Asltonbladet tror sig kunna skrämma mängden al läsare, alldeles som pigorna skrämma barnen för sotarn, och dersöre måste han, då intet annat medel är att tillgå, frambållas för publiken, för alt hos den uppväcka misstanka mot andra, som genera Aftonbladet. Strindlund och Minerva äro också sådana der kråkskrämmor, som Aftonbladet och Allehanda emellanåt uppsätta i sina spalter. Det torde derföre ej vara ur vägen att här något närmare granska den förmenta åhoalilioneny) mellan aradikalerneo och de d(konservatlivev. a(be radihalep och de konservative äro så till vida associerade, att de båda två, fastän af högst olika anledningar, äro missnöjde med ede förtjuste och den beryktade eneulraliietenv. Under sådana förhållanden utgöra de också nu den egentliga oppositionen, hvadan just de sramdrasit en hel hop anmärkningar, dem åde storev, (hvilkas verkliga ställning jag mer än en gång fullständigt visat), sökt, som man säger, sticka under stolen. Si t. ex. var det Sv. Minerva, som i första rummet framdrog det Peyronska handbrefvet, och Den Konstitutionolhe, som först meddelade underrättelserna om Norska Trycksrihetstrasslet — just de två omständigheter, som mest vällat en liten diversion i förtjusningen. Detta är all gemenskap mellan ede radikale och de konservative, och om dessa tvenne fraktioner ej inom Bondeståndet i sina operationsplaner förenat sig, skulle ade förtjustep inom detta Stånd, liksom inom Borgareståndet, vinna segern. Således handla de konservative liksom ede radikales sullkomligen politiskt klokt och fullt konseqvent. Jag vill slutligen erinra, att hela min polemik med Aftonbladet och Allehanda hittills haft till föremål alt freda Bondeständet för tyrannisering af bemälte tidningar, och, om det är i anledning häraf, som jag lyckats ai hast göra mig så beryktado, sägnar det mig och torde åtminstone hos de rättänkande lända mig till hAdaAr ————— — ——