Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1845, sida 3

sparkat mig ut på golfret — kom och hjelp mig och det snart — hör du. Dersid klef Anders ur sången, men klef i detsamma midt på en annans kropp. Ett förfärligt kämpande börjades på golfvet. Bord och stolar ramlade öfver de stridande. Snart öppnades dörren, drängar och pigor instörtade med ljus i rummet, der en besynnerlig scen visade sig för de inrädandeögon. Anders hade fått sin motståndare under sig och klappade rätt dugtigt på honom, hvaremot Öfversten icke var lika lycklig. ty han läg under sin, oaktadt han slet den ena hårtafsen efter den andra från sin fiendes hufvud. Kämparne blefvo snart åtskiljda, ooh man kan ej beskrifva deras förvåning, när de kastade ögonen på hvarandra och funno reglemente och legohjonsstadga på ett förlärligt sätt öfverträdda. -År du från dina sinnen, Anders, din galgfågel. Herre min Gud är det Hr Ofversten! svarade Anders, i det han med tårar i ögonen stod och gapade på sm husbonde. Ofversten flat kröp beskedligt tillbaka i sin säng, utan att säga ett ord. och Anders lunkade lika tyst till sin, som befanns alldeles orörd. Men följande morgon kommo husbonde och tjenare öfverens om att alldrig mera ligga skaflötters med hvarandra, såsom varande en af de största olägenheter, hvarföre menniskor kunna blifra avsatta. (0. T.) sa TS