Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1845, sida 3

der kursnoteringarne. AÅLU — RARAAnnnnn —— — — — SEECLÄEUOLIBS. Öfrerslen och hans dräng, För några år sedan alled en gammal afskedad Ölverste, hears tillnamn var Skansnisse, det han tillvunnit sig genom adagalagd manhaltighet i något af de senare krigen. Han hade nemligen i spetsen för nägra få oförskräckta bussar, vid ett tillfälle stormat en skans, den han också sedermera meden förvånande ihärdighet försvarade mot en öfverlägsen fiende. Deraf hans villnamn. Den gamle krigaren. som utan tvilvel skulle hafva varit utomordentligt rik, så framt han för hvarje bles-yr, ban hembar från kriget, hade haft en vitten och dubbelt opp för de ölriga, hade ej annat än sin pension att lefva af och sin väl förrärtrade svärdsordenstjerna, hvilken ej renderade något, och den han svart läste in i sitt gamla schatull, när han kom under fund med, att bjeltar, hvilkas vaggor knappast voro tillslöjdade. när det senaste krigets kanoner dånade, prunkade med samma äretecken. Den gamle heåersmannen hade för öfrigt, med undantag af fiendens leder, ej sett djupt i någon ting, men medan hans gamla klinga förrostade på fredlig vägg, tog han sig till att se djupt i kuteljen, för att ej sjelf förrosta, såsom han osta plågade säga. Ilan biträddes i denna sin sysselsättning slitigt af sin gamla trotjenare, Anders Pil, hvilke , numera pensionerad korporal, i krigen hade följt öfversten öfverallt i rök och damm, och ej beller under freden ville svika honom, och derföre drack likaså tappert som han, fordom slagits. Nöjd med sin Anders, hade Ofversten aldrig i sin lifstid haft minsta skål till misnöje med honom, med undantag likväl af ett enda tilltälle, hvilket vi nu ga att omtala: Ölvrersten och hans dräng voro en gång ute på en resa genom en af rikets provinser. Om qvällen togo de in på en gästgifvaregård i en liten stad, der de beslöto att qvardröja öfver natten, Ett gemensamt rum med tvänne sängar beställdes, hvarefter herre och dräng gingo at hvar sitt håll, den ene rakt till stadskållaren och den andre till en krog. Anders hemkom sent, men i mörkret skiljde han ej så noga emellan den sparlakanssäng, som väntade på husbonden, och den ansprak-lösa tältsäng, som var upplaten åt drängen, och snart slumrade Anders Pil helt fornöjd på sin herres örngott. Nagot senare hemkom Ofversten, kraflade sig f. am i mörkret till sparlakans-ängen. afklädde sig efter många misslyckade törsök, och steg i bädden, men från motsatt sida, så att han kom att ligga skaftötters med sin trotjenare. Salunda hade de bada resande sofvit några timmar, da öfrersten uppvaknade och ropade: Anders! Anderel -Usad befaller. Ölfversten? frågade den tillropade. i fn bof har lagt sig i min säng och jag får ej sofva i fred för hans fördömda sparkar. Sak samma med mej, herr Öfverste ropade drängen, en krabat har också krupit ner i min säng. Sparka då den skurken, så att hin håle måtte ta bonom, ropade, Ofversten. Ska ske, herr Öfverste, svarade Anders, och lade till med fötterna så mycket i hans förmaga stod. . . Aj, för attan tusan.. skrek Ofversten,nu börjar den här hunden också — aj, aj — det va nu sjelfvaste — aj, men vänta bara — ja ska, ta mej skock millioner granater, lära dej att sparka, jag — vill du maka dig ut — hva sa? Aj — är dugalen, menniska! n Herr Ofverste, herr Öfvorste! klagade drängen, då va nu den värsta etterbest jag haft att göra med — han ligger ät som en kronobagare, men jag ska pressa dig, om du också hade horn och klötvar — se så ja — har du lust ännu en gäng till — se så — tag det här och drag så långt vägen räcker — En förfärlig dunst mot golfvet hördes. RT AL Kr 2 oo ShA har