alt föda mig genom information. Kommer jag törst så långt, ati jag kan erbjuda eder ett sorgfritt lif, så tar ni afsked från er tjenst, och följer mig till hufvudstaden.v om denna plan rådgjordes nu med Borgmästaren, hvilken, sedan äfven han hade öfvertygal sig om Josephs framsteg, gerna gaf sitt samtycke dertinl och vederlade alla den gamle sadrens betänkligheter. ynglingen stannade derföre blott fjorton dagar i sadershuset och återvände derpå, tull af hopp, till hufvudstaden. Våren var nu inne och den sköna verlden trängdes på promenaderna; men förgätves sökte Joseph efter sin obekanta. Ju ifrigare han blef att finna henne, ju oaslåtligare han sysselsatte sig med tanken på henne, desto varmare blef hans kärlek, desto innerligare hans längtan. Om natten, då allt var försänkt i hvilans famn, satt han vanligen vid sitt Piano och santiserade. An tänkte han med förnyad smärta på sina älskade nådangångma. än på det lefvande dyra väsen, hvilket han, som det tycktes, hade lärt känna, för att a!drig återse. Hans själ fyldes efter hand af svårmodets anda, och kikaren rådde honom till en utflygt i det närbelägna Sachsiska Schweilz. Några dagar derefter befann han sig i bergstrakten, hvarest han beslöt uppehålla sig hela den sköna Juni-månaden. Han hide slagit sig ned i en by nära Bastei, ty denna, för sin hånryckande utsigt, verldsberömda klippa blef snart hans älsklingsställe. Vid denna tid var det värdshus, som nu befinner sig deruppe, ännu iche uppfört utan på sidan at platåen stod en liten hydda, beskuggad af träd, i hvilken man erhöll förfriskningar. på han en skön afton, utan ledsagare, besökte Basti, var platåen totu: men uti hyddan syntes ett sällskap. På sidan i småskogen höll en resvarn. Långsamt närmade Joseph sig brostvärnet. Solen ver just i sin nedgang och gut ett magiskt sken öfver det tysta landskapet. Han knäppte sina händer tillsammans och njöt i fulla drag vid naturens kyska bröst. I hyddan knallade Champagnekorkarne,