Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1845, sida 2

III. En lärd och filosof, som ellersträfvar en hög hederspost, eller en tom utmärkelse, liknar en alchymist, som tigger på sin uppsinning al de vises sten. IV. VERLDENS LOPP. llalva menniskorna fred, så dela de sig emellan lärda yrken och yppighet. Yppigheten förtär allting och slutligen sig sjelf, emedan den gör menniskorna böjde för girighet. Girigheten skapar handel; handel skapar afund; afunden orsakar krig; och kriget sorhärjar och förtär allting äter, tills menniskorna längta efter sred igen. V. a Man säger: chan förstår att lefvap! Detta talesätt betyder nu för tiden ingenting annat än: aden der han förstår konsten alt vid sina syratio år bortlägga amanneno, liksom han bortlägser ett annat plagg, då han ämnar sig ut, samt derester tumla omkring i sällskaper och jollra som en gosse. VI. Furslarne äro skådespelare och deras lostalare äro lejda elaqeurer. VIL. Önska en stor man ett kort lif, och han skall spruta eld och ligor; onska honom ett angenämt tidsfördrif, och han skall tacka dis, änskönt det i sjelfva verket är detsamma som att lefva kort, då man jollrar bort tiden. VIII. Åro jordens Fursltar och Herrar så vreda på sanningen, att det länder en filosof nagot till berömmelse, om de ej anse honom sasom ett fullkomligt onyttigt organon i det stora hela. IX. Naturen har gjort värt ansigtes mineoch muskel-spel till trogna tolkar af vårt inre, då deremot politiken bjuder oss att undertrycka denna tolks yttringar — och likväl vilja sala lärdomsidkare och statssilososer inbilla oss, att politiken och vår natur äro osverensslämmande. En furste och en maktegande, som, af lidelsernas brusande, bindras från att förnimma menshlighetens och sill solhs röst ---e ban är att beklaga — men om ban med kall blod hör lornustets och sitt folks rost, men stoppar igen sina öron liksom Ulysses? följeslagare da förtjenar ban samtidens och esterverldens asshy-. XI. ålla menniskor strasva eller lycksalighet-. Alla menniskor önska att befordra sitt egel bästa. Men huru hommer det da till, att öfversängen till lycka, sjelfva sträfvandet derföre, är oss behagligare än sjellva egandet?! Hvarföre äro vi nöjdare då vi bafva framgång i små företag, än da vi stå stilla vid besittningen af något verhligen stort? — jo rörelse framät är lilvets vilkor. — XII. Det finnes menniskor så plågade afhypochondriskt tungsinne, att de vilja ana ett daligt motiv till äfven den berömligaste gerning. Sammaledes finnas också shrilistållare, hvilka ej hunna fördraga, att det är ljusare i någon annans hufvud, än i deras eget — heldre må hela sp NANA —