——— — ——— —weTA—————77— snart halva de unga förstått hvarandra, snart försvinner hela verlden omkring dem ! Grefvinnan Maria var en fin, etherisk varelse, och sina föräldrars enda barn, hvilka ock hade gilvit henne den utmärktaste uppfostran. Hennes bleka, men englasköna ansigte lifvades af ett par stora, svärmande, blå ögon, en grekisk näsa, en fin klulven mun, med purpur på läpparne, en liten grop i kinden, rikt brunt hår, smärt fyllighet och den mest ljusande symmetri i allt, fulländade den älskeliga bilden, som var bestämd att verka endast på hjertat, icke på sinnligneten. Joseph hörde till de ynglingar, hvilka, icke så mycket genom sitt yttre, utan inera genom en inre trollkraft, oemotståndligt bemäktiga sig qvinnohjertat. Han var blott af medelmåttig storlek, men ändock väl växt. Hans ansigte var val ej hvad man kallar vackert, men hade en hemlig tjusaude dragningskraft. ÅÄdla drag, ett par mörka ögon, hvilka avtydde djupt begrundande, en liten romersk näsa, en vacker mun, mörkgult här, dessa voro de yttre egenskaper, som föllo i ögonen; men den, som kände honom närmare, visste äfven, att han med skicklighet spelade flera instrumenter, alt han var en god tenorsångare och osverhufvud en konstens invigde lärjunge. Äfven hans kinder voro bleka; redan tidigt hade sorgen räckt honom sin smärtfulla kalk; en tillbedd moder, en hjertligt älskad syster, begge hade han inom kort tid förlorat genom döden; och den ståndaktighet, hvarmed han, under inflytande af det nersretningstillstånd, hvaruti musiken försatte honom, med synnerlig kärlek håängar sig åt sorgen, måste nödvändigt hos honom alstra en sjuklig sinnesstämning. Men just nu trädde kärleken in på hans lesnadsstig. Hvem är denna hulda flicka? sade han till sig sjelf, aldrig skall Jag erfara det; och om jag visste det, hvad gagnar det mig, som i morgon återvänder till min öfvergifne fader i den lilla aflägsna staden. Och ju mer han berusade sig i flickans åskådande, desto älskeligare syntes hon honom, och desto djupare tryck