Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1845, sida 1

— ——9—— — Jag bar Eivira på mina armar ur templet. Hon kom sig åter före; men kärlekens flamma hade för alltid slocknat uti hennes bröst. 5Forsbräckligt har himmelen straffat löllesbryterskan yttrade hon slutligen. yJag är Alönsos mörderska. Hans blod synger brännande min själ... Fly den olyckliga! Jorden har, fsramtor våra fölter, mellan oss oppnat en sor Gärlig algiunet: förgåsves uteträcker du dina händer efter mig! Denna algrund skiljer oss för evigt Dina kärlekshetygelser skulle blott ännu mera somderslita mitt hjertas oläkliga sår; derlore ... fly den olyckliga ElVira 15 Min sorg, min förtvillan kunde ej röra henne. Elvira begrof den olycklige Alonso på samma plats, der hop förut begrät hans förmenade död och valde sedan ett nunnekloster med de strängaste reglor till sin fristad. Något afsked ville hon ej taga af mig, ville ej, att jag ännu en gång... ack den sista! ... skulle med all min kärleks glöd få tryeka henne tl mitt bröst och dervid uti hennes blickar läsa deltagande sör mitt förfärliga öde. Jag var liksom ifrån mina sinnen; jag sökte efter känslor i mitt hjerta: men mitt bjerta läg som en död massa uti mitt bröst. Jag önskade all få grata, gråta blod; men tårarnes källa var sörtorkad. En marterande förfärlig ensamhet omgaf mig midt i det brokiga verldshyimlet. Dagar och nätter förflöto i lika mörker för mina ögon. På länge kunde Jag icke genom sömn hemta någon voderqvickelse. Jag valsärdade till de ställen, der jag tillbragt så manga bade ljufva och plågande stuuder i sällskap. med den grymma, den olyckliga: jag ville finna spar, ville finna minnen efler min Elvira: jag sökte, jag vet icke hvad och fann — endast köld och mörker. Ibland närmade jag mig det ensliga klostrets murar, inom hvilka den obevckliga Elvira befann sig. Fasta torn höjde sig öfver detsamma: väldiga portar spärrade ingången till de rum, inom hvil