Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1845, sida 1

— i — — ——— — EN styrelse, som låter oss bandla och vant vi vilja, god tjenlig väderlek, lycka i alla vara företag, utmärkelser och ära, stora och skattelria bränvinspannor, dumma åhörare, goda vänner, trogna grannar och mera sådant. Femte Bönen: Och förlåt oss icke våra skulder så, som vi förlåte dem, oss skyldige äro. Hvad är det? Vi bedje i denna bön, att domaren derofvan, hvilken ransakar bjertan och njurar, icke måtte förlåta oss så, som vi förlåte andra; ty då hade vi, alldenstund odium theologicum är outsläckligt, ingen förlåtelse alt vånta. Vi bedje äfven, att vi, i den sista stunden, då våra gerningar i all sin nakenhet framtråda for den flyktande och bäfvande själens blick, icke måtte lemnas så utan all förboppning, all tröst, som vi så ofta lemnat dem, hvilka kallat oss till sin dodsbådd för att ur vår mun förnimma ett tröstens och hugsvalelsens ord. Vi bedje tillika, att verlden icke måtte fördöma oss så, som vi fördömt våra medbroder, föregifvande att löseoch binde-nyckeln till syndernas sorlatelse hvilat i vår svaga, dodYga band. Vi bedje älven, att domaren derofvan ide matte gå till rätta med oss så, som vi gjort med var nästa, i det vi hos den fattige uthrätt den yttersta skärfven, tagit bondens sista ko i likstol, vägrat lysning, vigsel och nattvardsgang derföre, alt var nästas band icke varit eller bunnat vara så frikostig, som vi önskade. Om allt detta och mycket mera sådant bedje vi i den femte bonen. Sjette Bönen: Och inled oss icke frestelse. Hvad är det? Frestelserna äro mångahanda, och vi bedje fördenshull i denna bön, att djefyvulen, verlden och värt eget hött icke må bedraga och förföra oss alt begå sådana uppenbara och bevisliga laster, alt vi varde suspenderade eller miste happå och krage; hvilket da skulle lända bade oss och vårt stand till mycken forargelse och vanära. Fran alla andra frestelser, för hvilka vi i hemlighet och utan att verlden känner var svagbet, kunne gilva vika, bedje vi icke att blifva bevarade; ty da skulle lilvet för oss förlora största delen af sina behag. Men om olyckan skulle så vilja, att det, som vi tro oss hafva bedrifvit i löndom, varder for verlden uppenbart, och vi derfore blilve dragne inför konsistorierna, så bedje vi, alt vi, med deras öfverseende tillbjelp, iche late