Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1845, sida 1

FOSS IE USE ä Ack ! uti mitt bröst var kärlekas flamma vahnad: de eldigaste känslor gemumdtrömmtaje mitt hjerta. titt blod svallade hastigare, än för. Men ack! jag mäste ju tiga, torde ej afhosja hla den glödande vidden af min kärlek ! Jag teg, teg länge. Min tung: vågade ej, att. nämna, hvad som försiggick inon min själ; ty Elvira hade ju bedvyrat, att endast iska sin Alonso, och ingen annan. Förskräckliga åfte ! detta tillslöt min mun! Vi voro oskiljaktige: vi genomvadrade förenade den majestätiska Guadalquivirs frutbara stränder, slöto ötver dess susande vågor till IOnSOS sorgliga minnesvård, försänkte i tystnd; endast våra hjertan talade. Då Elviras blick nitte min, sänkte den sig till marken eller höjde s, full af tårar mot himmelen. Tvenne suckar slyde då ur våra bröst, förenade sig, blandade sig md den lätta zephyren och försvunna med den den vida ryimden. Vår vänskap tilltog med hvar dag i innerlighet och väckte ofta en darrning li Elviras hjerla. Gång efter annan purprades lnnes kinder, då hennes öga mötte milt. Jag kude räkna hennes pulsars häftiga slag: kunde se, luru hon bemodade sig att lugna, att qväfva upvallningen af sin känsla: kunde s GM hon ville Ha, men att orden dogo på hennäs läppar. Jag var sorgsen, men gladde mig ändock åt de teen, jag hos henne varseblef. Ofta Öfverraskade oss den dystra enslighet: ett skallande echo förde bruset af de vattenfall, som nedst Morenas djupa klvitor och (dalar, ustiga vindar skakade luften: mången gång se blixtar ölver den dunbla nimmelen fram ocltiter: mången engang lyste månen knappast genoi de grå molnen. Elvira älskade naturen i uppr: detta skådespel hänförde henne och tycktes uffylla ett tomrum i hennes själ. Ofta salt jag i sådana ögonblick M hennes siatten uti vår I våra öron a uli Sierra