Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1845, sida 1

——— — —v; ———— — — da. Jag gladde mig åt det allt tåtare vardande mörkret. Det förde våra hjertan närmare intill hvarandra; det dolde Elvira för hela naturen; och så mycket lifligare, så mycket mera odeladt kunde jag njula af hennes närvaro. . Ack: väl kan man kämpa med hjertat, länge, hårdnackadt: men hvem har besegrat det? De upprörda vattnens stormande raseri söndersliter alla fördämningar, och sjelfva klipporne störta tillsamman genom kraften af den eld, som brinner i deras innandome. Kraften, häftigheten af mina känslor nedbröto slutligen alla hinder, och den länge förtegade passionen afhöljde sig i en glödande bekännelse. Jag låg på mina knän och mina tårar floto. Elvira ömsom bleknade och rodnade. Ångest, tvifvel, sorg, försakelse och kärlek afvexlade omsom i hennes blickar. Hon fattade min hand med en ljuf hblick. oGrymmelp hviskade hon: men röstens hufhet godtgjorde den förebråclse, som låg i hennes ord. me! du är ej nöjd med vänskapens ömma hins du vill nödga mig att bryta ett helige. he löfte! Må himmelens vrede träffa UImIU1. Jag älskar dig! ... Mina eldiga hyssar forseglk hennes mun. Store Gud! Detta var mitt liss lyckligaste ögonblick. Elvira gick till Alonsos minnesvård, föll på sina knän, omfattade urnan och hviskade med darrande röst: Min älskade Alonsos skugga! Kan du törlåta din Elvira? ... Jag bedyrade, att alltid älska dig, att endast lefva för den hädangångne! Dock jag vill ju älska dig, din bid ska! alitid et bevaras i mitt hjerta: hvarje dag vill jag pryda din minnesvård med blommor. ... Ja jag har bedyrat, att ej älska någon utom dig allena. Och nu, och nu... jag älskar en annan... Ack! jag förtröstade för mycket på mitt hjerta och sag faran för sent; den gjorde mig orolig: jag var ensam i hela dewvi