Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1845, sida 1

Min plan hade emellertid slagit. fördjupa rötter i min hjerna, för att hunna ötvergifvas. Jag går lill en publik skritvare, som med en vacker, prydlig stil skrifver mig en anschan, den jag inlommar på behorigt ställe. Under 8 dagar väntar jeg på svar, slutligen får jag en mycket artig inbjudning, Som smickrar mig bändtigt och berättigar mig till de djerfvaste sorhoppningar. Jag skyndar tillbaka till krigsministerns, och denna gång släpper portvaktaren mig in. Sedan jag passerat slere gårdar, gångar, korridorer, förmak, och sedan jag suttil och väntat ett par timmar vid en kakeiugn, blef jag inford till ministern, som mönstrar mig från topp till tå... Jag blef härvid rädd som en hare; ty en minister är icke en karl att narras med. — Hvad söker ni, hvad är er önskan, min vän?) öJag börjar alt stamma., står och samlar med min hatt, min mun går i baklås och jag säger en bel hop dumheter, hvaral ministern icke forssar ett ord, Fan sjelf hade icke kunnat det, )— Men hvad vill ni da? — Jag önskar alt komma in på Invalidhotellet. — IIväer har ni era dokumenterem oJag pekar på milt träben, -IIlVad grundar sig er begäran på?n Jag visar på mill kors. Hvar har ni era papper? — Hvilka papper? — Era dokumenter och rekommendationer. — Jag har inga. — Pet är godt, uppgif ert namn för min sekreterare, och jag skall halva er i minne.) Jag sade er ju, att ni ejorde en onödig resa... men var endast vid godt mod, jag skall göra milt bästa för er. o — Måtte det bara gå efter er önskan, herr general, huru lycklig skulle icke då den gamle Cornette vara ! Tänk er, en dag jag var och hälsade på Invaliderna träffade jag der två gamla kyrassierer,