RA UU 5 Redaktionen bar förut meddelat II:r Rådmannen och v. Iläradshöldingen A. W. Björel:s vid alkoön Radstusa den 47 sisll. Januari i sattigvardlafrugan algilua anförande till protokollet. vik ansa tlifölle yttrade sig äfven en annan al vart Sammhälles medlemmar, Doktor Aug. L. Fcmnsel, öfver samma maktpåligga nde fråga, och då hvarje, en reform i värt faltigväsende rörande äsigt lilligare, än någonsin förr, af Allwanheten omfattas, intage vi här nedan på begäan detla Ir Doktor Frienkels yttrande, så Iydan la: ÅAskilligsinger har Magistraten kallat stadens innavanare till detta rum, för att inhemla deras tanha om såtiet all försörja stadens saltige. Jag har, vid genomtäsandet al dessa kallelser, alltid tvekat om jag borde infinna mig; men har af flerahanda skäl trott, att saken nog kunde gå, mig förutan. Jag bar nu saft en annan öfvertygelse. Jag tror nemligen: att når auktoriteterne kalla oss, böra vi visa dem den uppmärhsamneten, att samlaldt infinna oss för att öfverlägga så godt vårt förstand tillater samt råda och hjelpa. hattigdomens stora tilltagande i sednare tider gör detta till ett behof for hvarje tänkande medborgare. Jag tror mig i alla fall icke vara alldeles inkompetent i frågan: jag bar nemligen, redan under min tidigaste ungdom, som subaltern-chirurg tjenstajort på sjukhus i trenne är, och jag har, efter lullänaade studier fungerat i köpenhamn såsom sattigläkare; sedan log min praktik en helt annau rigtniug, tills jag aret 1834, som en del af Herrarne torde känna, kom att taga del i behandlingen och värdandet af de kolerasjuka här i staden. Jag var då i aktivitet tran lidigt på morgonen tills långt ut på natten, lärde således kåuna jemte sjukdomen och de sju a, äfven deras fattigdom och elände, jag lärde hanna de så kallade sämre klassernas tillständ, men jag erfor äfven, all hos var allmoge finnes viyeken god botien, mycket chriotligt talamod, mycken tacksambet. Jag far erkänna, att jag aldrig, hvarken förr elier sedermera, sett lärar ÄYyla, hvilka rört mig så mycket som deras, aldriv hört eländets suckar lLämuna så djupt från bjertat. Jag fattade derför tillaisfvenhet och vänskap för nämnde solkklasser och jag känner i detta ögonblick benof att tala sor deras sak. — Man har gjort sig mycket besvär med att utfundera om fattigdomen är större nu, än fordom; men jag vet icke, hyad sadana undersökningar egenteligen kunna leda till, och minst skulle det vara passande bär att ingå I en sadan undersökning. INad vi alla bestämdt veta, är: att saltisdomen i alla tider bar funnits; det kunna vi lisa i de äldsta urkunder, i sjelfva bibeln, i både det gamla och nya testamentet. Ilvad vi alla kunne begripa är: alt om sattigdomen nu är stor, bör bjelpen också vara stor. IIVad jag likval bör lösligen omtala vid detta tillfälle, är, att våra milda, humana samhällslagar i betydlig män belordra fattigdomen, hvilket icke är svårt att visa och bevisa. Eu soldat har, t. ex., rätt alt gilta sig, lika väl som en arbetskarl; en tjensteman med 4 a 5300 Rdr Beo ärlig inkomst kan detsamma. Det han visserligen vara rätt vackert, alt en sadan frihet finnes, men att fattigdom ma blilva en följd deiaf är icke svårt att inse. Delta vare korteligen sagdt såsom en inledning. jug gar nu till husvudsaken, som jag tror kunna innelattas under fyra frågor. Nemligen: 4:0