Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1845, sida 1

—)—7 s 22— tt 0 — — n — ———— HA ÄRR Det synes vid närmare betraktande af denna insända artikel, att den bar för afsigt att dels osvertyga llandelstidningens Bed. om sannsärdig heten af mina uppgifter, dels ock att mer in tillbörligt nedsätta Hans Jansson, saml slutligen smickra Strindlund och hans parti, för att derigenom draga honom närmare till ede Radikale., Saledes är mycket troligt, att någon wj alldeles opartisk insändt denna artikel, i afsigt att derigenom stärka ade Radihalev och nedsätta och försvaga de anya Kogalisterne. o Från någon sonsctraliv band kan man alltså vara förvissad, att denna artikel ej härleder si. Iche desto mindre, da den bestämdt bar en intrig till mal — och intrigen är lika sorakilig, den ma utga från ade honservativeo eller ade liberalen — samt söker ytterligare splittra Ständet, sä han jag ej annatän ogilla densamma härutinnan, lika mycket som jag sbulle hasva gillat den, i händelse insändasn eller insändarne endast sökt understödja milt bemödande att freda Standet från de eliberalav stora tidningarnes förtryck. Orsaken till splitsringen inom Ständet ligger helt och hället hos edestores, som hade den osörsyntheten, att, såsom hår ofvan visats, i allmänna omdömet söka nedsätta Standets pluralitet, då denna ej syntes villig alt längre följa de med Aftonbladet och Allehanda förenade anye Royalisterneso fana. besse enye Royolistero vill jag visserligen i allmänhet ej anse för lychsökare; men thronen bar en egen dragningskraft, den få äro starka nog alt motstå, och helt omedvetet kan man komma in i hvirfveln och föras af strommen, utan att veta hvar man slutligen stannar, och att ett visst S.ats-råd ganska familjärt umgalis med desse Royalister under Riksdagens lopp är en asgjord sanning, äfvensom att nägra Standets yngre ledamoter, som ej under gamla systemets tid hast tillfälle härda sig mot dylika sorsok, blifvit häraf smickrade. Dessa voro de egentlige ellerrartneo, byilka, troende sig de andra öfverlägsne och i medvetande al sitt skydd från pressen, började se sina ståndsbröder öfver axeln. Man märker nu först saknaden al en sådan man som Anders Danielsson, hvilken, eburu sjelf Herre, aldrig tillät hvarken hos sig sjelf eller andra inom Sländet en skymt häraf visa sig. — 1 insändarens omdöme om Hans Jansson instämmer jag endast derutinnan, att tlans Jansson ej vid denna Riksdag visat den kraft och fasthet, som vid den förra, äfvensom att Hans Jansson lätt låtit och läter leda sig; men att ban skulle visat sig aglomsk af sin sjellständighetskänslav, alt han dkombytt tankeoch bandlingssätto, kan jag så mycket mindre undershrilva, som jag i osvan