1 asgifva; således var det denna gång ej synnerligt adräpanded. Minerva, glad att få göra de anve Ruvalisterueo litet ondt, skyndade att altrycka artikeln och derigenom befria den från den glomska, med hvilken den troligen eljest blifvit af ede store bemött; ty, besynnerligt nog, är den gam la, äkta Royalismen en oförsonlig fiende till sin yngre broder, den nya Royalismen. Sedan Minerva på så säll sramdragit arlikeln, kunde Aftonbladet ej underlåta att orda om densamma. Salunda började det en storre slingerbultiad sistlidne Måndag ochi fortsatte denne om kisdagen; men denna gång tycktes Astonbladet verkligen sakna achufvud för politiko. Till en början söker Aftonbladet så tramställa den insävda uppsatsen, som vore den en fran mig gifven korrespondens-artikel, och alla anmärkningar, det kunnat mot densamma gora, rigtas mot mig. ÅÄlsigten med denna sorvtidning kan ej halva varit någon annan, än alt söha misskreditera en korrespondent, som visat sig något besvärlig för ade sstorep och ej tyckes vilja blunda för deras, mera än for andras, olater. Medgilvas måste ock, att det ej kan annat än vara genant för Aftonbladet, att i Ilandelstidningen finna korrespondensartiklar, som ej undergatt censur på Aftonblads-byrän; men ej är det derföre värdt att lata sig ansaktas af hysteriska ryckningar, utan klokast torde väl vara att laga saken kallt och begagna de gamla, välkända medlen, nemligen antingen etystnadens vältaligheto, eller grinets argumentation. Skall nödvändigt osanning begagnas (eloguo bruka ade stores vanligen säga, men de halva ju ock fsorådlat dishussionen, då deremot jag, som ej vill beromma mig af någon sådan sortjenst, ännu tycker mig kunna begagna ordet osanning), bor det ske finare, ty alt topprida Påbl för hvad Pebr Ytrat, är något för grost. Men hvad gör man ej, då man är i hlämman, och att Altonbladet nu är i klämman, det synes tydligen på den blandning af hot, osanning och tomma exklamationer, af hvilka denna slingerbultiad är sammansogad. Ilvarsore vågade Astonbladet ej berätta forhällandet, sådant det verkligen var, att nemligen den oroväckande artikeln blisvit insänd till Handelstidningen och der väl fått plats, men med tillägg af en reservation från Red. och med uppmaning från denna till dess korrespondent här alt yttra sig osfver ämnet? Shedde detta förtigande af instinktmessigt begär att sorvrida, eller af öfverlagd plan att undanhalla sanningen? Rörande de få sakanmärkningar, Åsionbladet mot den insända artikeln andragit, synes, af hvad jag redan ofvan yttrat, hvilka af dem jag gillar. Jag vill slutligen nu endast gendrifva Aftoubladets pästaende, all Rutberg och Strindlund med lika skäl kunna kallas allerrara som Zetterberg, Dahllos, Sablström och druhn m. sl. — Rutberg och Strindlund äro nemligen födde bönder och hafva sjellve i yngre är såsom sådana arbetat, hvaremot Zeltlerberg, Dahllof, Sahlstrom och Bruhn äro födde af Herreklassen och aldrig varit hvad man gemenligen kallar bonder. — Aftonbladet ma för öfrigt under sina hysteriska plågor svänga sig, bur det behagar ; sannt är, att, såsom jag ofvan visat, ingen så mycket som Aftonbladet och Allehanda befordrat söndringen inom Bondestandet, och om de häraf kunde lära sig, att litet mera liberalt bandtera yttranderätten och bortlägga det publicistiska förtryck, de ————