Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1845, sida 1

Och med rubiner framtill samman äsl. hetäckte bröst och lif; kring armar, hals, Hon perlesmycken bar; af chrysolith Ett radband glimmade på hennes barm; Men hårets enkla prydnad var en krans At blommor, sådana, som jorden gal t sina första morgondagars barn. Åf allt var minnesvärdast det ändock, Att delta hela at behag och prakt I skimmer steg och aftog vexelvis, Allt som hon såg på mannen eller ej; Ja, vid än nogåre betraktning fanns, Alt lika med dem båda sig förhöil. Ty, fästade på annat föremål En, eller begge, sina blickar, — strax T strålar och i färger mera matt Blef deras fägrings, deras drägters glans; Men när de åter -ågo på hvarann På nytt den brann med outsäglig eld. De talte nu mig båda till. igen, Och hörde vänligt inina frågors mängd; Ett samtal ljust att minnnas. Mycket har Med trogen flit jag tecknat upp deraf, För mången själ, helt visst till ljus och tröst. Men eget var, alt uti begges tal Beständigt blott en enda röst sornams; Gemensam för dem båda två; ty när Han talte, talte han ur henne ock, Och hon jemväl ur honom likaså; Ett samljud, ännu mer oskiljeligt, An när i jordisk säng, Som likna vill Tvåstännmigt klinga hörs en melodi. Men bäst jag så i lyssning stod försänkt, Nu fjerran kom liksom en harpoton , följd af en plötslig ljusström, ljungelds-snabb, Men hvit och blid, ur tredje himmelns port. på sade till mig makarne: ÖFarväl! Man återkallar OSS; förglöm oss ej!y Och åter i sin vagn de fördes hän,