ställningen af frågan, så återstår att undersöka, huruvida den olika arfsrätten ursprungligen tillhört, eller blisvit Adeln, såsom privilegium, tillförsäkrad. Vid en sådan undersökning är först att märka, det icke ens Hr von Hartmansdorff vågat påstå, att detta Adelns privilegium finnes med någon konungaförsäkran eller annan bandling (än just allmänna lagen) Ståndet förunnadt, oaktadt tjogtals privilegiikonsirmationer finnas utfärdade. Hvad är väl ett privilegium, som icke sinnes skriftligen upptecknadt, krarken i Ståndsprivilegierna , eller annorstädes? Och om icke bestridas kan, att ett privilegium är en speciel lag, innefattande undantag från den allnunma, huru vill man då, som Hr von II., åberopa den sednare, såsom bevis derpå, att den sorra existerar? Går man ett stycke vidare i undersökningen, angående de svenska arsslagarne och grunderna för desamme, så inhemtas af gamla Landsoch Slads-lagarne, att abondeso son årlde atvåä luthii (lotter) och dotter thridiungo, samt att i ståderna ahyamanso barn ärfde ason som dotter och dotter som son.o9 Likaledes inhemtas, vid en sådan undersökning, att landslagen gällde för alla, som voro bosatta å landet, och att i städerna arsvet skiltades efter stadslag, ehvad den döde varit srålseman, eller ofrälseman (4668 ärs abiafsked och 4686 års Testamentsstadga). Detta är den gamla svenska lagen, och deraf synes, alt det var personers bostad och egendomens belagenhet, men icke personens stånd, hvilken bestämde grunden för arfsfördelningen. Ilvad särskildt beträffar frälseman, så var detta ord i de gamla lagarne liktydigt med Odalmano, eller eBonder; men något särskildt privilegium eller rättighet, kunde härvid desto mindre åäberopas, såsom rättegångar ofta uppstodo angående grunden för arfskiften efter Adelsmän, hvarvid Svea llosrätt genom domar stadgade, dels, att, ader någon Adel dör, barnens läderne och möderne skulle undanskiftas enligt landslag, men den fasta egendomen i staden efter stadslag; dels att lösören skulle arfvingarne emellan shiltas efter landslag. Svea Hofrätts domar den 17:de Juli 41650 och d. 21:ste Mars 4665); och var det helt enkelt, i enlighet med denna allmånna praxis och dessa prejudikater, som Ådelns arfsräll år 4734 reglerades af allmån lag. Ått deremot denna reglering icke hade någon kraft af särshildt privilegium bevisas i öfrigt, bland annat, äfven deraf, att då 4686 års Testamentsstadga hvilken ännu åberopas som lag) innehåller: att med Ådelns bus i städerna förhålles, uti testamenterne, äfvensom i arf, aalldeles efter stadsrätto, så förklarades detta, i afseende å testamenten, uti 4723 års adeliga privilegier böra så förstås, att Ådeln egde fritt disponera sin aflinge hus och jord i städerna, på sätt landslagen tillåter; hvaremot icke ett enda ord inslot i privilegierna angående Adelns arssoch gistorätt, utan bekräftades denna endast genom den, efter de år 4723 stadfästade privilegierna, utfärdade allwänna civillagen. Vidare kan här enrinras, att då arfsfördelningen efter landslag var allmän lag på landet, liksom efter stadslag i staden, så ansågs det endast vara nödigt, att i privilegierna stadga undantagen srån denna allmänna regel; hvarföre ock presterskapels arssoch giltorätt är, genom privilegier af år 4675, detta sländ förbehållen. I öfrigt bör noga märkas, att det icke blott