nn me — e-— AA C— — P gen kunde upplalta hvart enda ord. Han 1åÅ 41, alt samtalet fördes på Latin, och att det angick Roms antiqviteter: en upptäckt, hvarefter han, som sjelf var stor latinare och starkt bevandrad i dessa antiqviteter, omöjligen kunde neha sig att lyssna wed spänd uppmärksambet. Nigot underlig blef han likväl till mods, när han hörde alltigenom blott en enda röst tala emellan pauser, än längre, än kortare, efter hvilka den person, som rösten tillbörde, tycktes hafva erhållit svar, och fann i svaret anledning till nya frågor. Alt den hörbare af de samtalande var Svedenborg sjelf, tog ban för afgjordt; och gubben tycktes vara högst belaten med sin gäst. Men hvem denne var, kunde han ej utspana; blott att samtalet egenteligen belrå fade sakers och personers tillstånd i Rom under Kejsar Augusti tid: och partikulariteter derom förekommo, dem han med ovilkorligt stigande intresse sökte uppsnappa, emedan de voro honom alldeles nya. Men bäst han, mer och mer fördjupad i sjeifva ämnet, höll på att glömma det förunderliga, som var forknippadt med dess behandling, uppslogs dörren, och Svedenborg, igenkännelig enligt porträuer och beskrisningar, trädde uti salen med glädjestrålande anlete. fan helsade blott i sörbigående den från stolen uppstigne ankomlingen med en vänlig nickning; ty sin hufvudsakliga uppmärksamhet fästade han på en för denne osynlig varelse, hvilken han Svedenborg), under bugningar, ledsagade ut genom rummet och den motsatta dörren; sägande dervid på den vackraste och mest flytande latin åtskilliga förbindligbeter, och utbedjande sig dess snara återkomst, Omedelbart derefter inträdande ånyo, gick ban fram till Magistern, och tilltalade honom med en kraftig handtryckning: —Nå hjertligt välkommen , llerr Magister! och ursägta, att Ni fått vänta! Jag hade, som Ni märkte, besök. — Den resande häpen och förlägen — ja jag märkte det. — Och kan Ni gissa hvem? — Omöjligt ! — Tänk min Herre; Pirgilius! och vet Ni det är en förbålt hygglig karl. Jag har alltid haft god tanka om den mannen, och han förtjenar det. Han är lika modest som snillrik och på ett älskvärdt sätt underhållande. — Så har jag också föreställt mig honom. — Rigtigt, och han är sig alldeles lik. bet tör, kanhända, ej vara er obekant, att jag i min första ungdom sysselsatte mig mycket med Romersk Litteratur, och till och med hopskref Carmina, som jag lät trycka i Skara? — Jag vet det och alla kännare värdera dem högt. — Det sägnar mig; lika godt! åt det hållet gick min första ungdomskärlek. Många år, många andra studier, befattningar och tankar, ligga emellan den tiden och nu. Men Virgilii så oväntade visit väckte upp en hop ynglingsminnen; och när jag fann honom så artig, så meddelsam, beslöt jag nyttja tillfället att fråga honom om saker, hvarom ingen kunde bättre gifva besked. Han har lofvat mig att komma tillbaka icke långt till. ... Men låt oss tala om annat nu! Det är länge sedan jag råkade någon Svensk, och en ung akademikus dertill! Kom hit in och sätt er hos mig! Hvarmed kan jag tjena er? Men gör mig först reda för hvarjehanda derhemma, gammalt och nytt. 4 Och derefter förnam jag , säger den resande, under hela min sammanvaro med den besynnerlige gubben, hvilken jag sedan flere gånger besökte, icke det minsta förvånande, utom hans oerhörda lärdom i alla grenar af mensklig kunskap och forskning. Han vidrörde sedermera aldrig någonting öfvernaturligt eller visionärt. ANFALL AF GETINGAR. De nyaste notiserna från Ostindien förmäla ett originelt nederlag, som en