STYUCKEGGDEDS. Em Seen ur Em, SVetlenborgs Lif. De fleste af våra samtidige hafva utan tvilvel hört berättelser om andeskadaren Emanuel Svedenborg, men icke lika många veta, att denne andeskådare dessutom var en grundlärd och skarpsinnig vetenskapsman och en man, som öfver det sköna tänkt och sagt så förträffliga saker, alt enligt en vår samtida ästetikers omdome: hans poetiska inspiration fördelad på ett dussin mutidens poeter, vore tillräcklig att fasla dem på digtens himmel såsom stjernor af första storleken. Ja sjelfva Thorild yttrar till och med om denne besynnerlige mans syner, all de voro ofta skönare än Platos. Den scen ur Emanuel Svedenborgs lif, som vi här vilja efter Åtterboms Svenska Siare och Skalder? meddela, skildrar naivt det honom egna obesvärade sättet att liktidigt lefva i det naturliga och öfvernaturliga. Händelsen tilldrog sig med en utmärkt finsk Lärd, hvilken, såsom ännu Magister, gjorde en utländsk resa och äfven besökte London. Svedenborg uppehöll sig då i denna stad, liksom han der tillbragte flere af sina sista lefnadsår. Deu ofvannämnde unge Magistern var så litet en Svedenborgian, att han tvertom höll den namnkunnige Visionären för en ärke-fantast. Likväl ville ban besöka den underbare gubben, ehuru icke endast af nyfikenhet att se honom, utan äfven af aktning för en man, som på den tiden och i alla andra afseenden var ett nordens Lärdomsljus, och ett mönster af sedlig förträfflighet. Ankommen till det hus, der Svedenborg bodde, blef han införd i en sal af en ålderstigen fryntlig betjent, som ingick i ett rum jnnanföre att anmäla den främmande och straxt återkom med ursägt för sin Herre, som i detta ögonblick var hindrad af elt annat besök, men hvilket förmodades ej räcka länge; hvarföre han bad Herr Magistern sitta ned en liten stund — och lemnade honom ensam i salen. Då den unge resande händelsevis erhållit sin plats nära vid dörren till det inre rummet, kunde han ej annat än höra, att der inne holls en ganska lislig konversation, under det man gick upp och ned i rummet, hvadan han