den olika arssrätten borde för Ridderskapet och Adeln bibehållas, dels på grund deraf, alt dess medlemmar, när de inträda i rikets tjenst, en så lång tid sörblilva lonlöse; dels deraf, att de icke, sisom medlemmarne af de andra stånden, hafva något riksdagsmanna-arsvode. Hvad den förra af dessa olägenheter beträffar, så är det en sådan, som Adeln delar lika med de i rikets värs inträdde ofrälse embetsoch ijenstemånnen, och hvad den sednare angår, så beror det ju af Adeln sjelf, att när som helst blifva qvill detta onus. Den Ådelsman, som icke vill bevista riksmötena, kan ju icke tvingas dertill, och sjellskrilvenheten kan ju Ridderskapet och Ådeln när som helst afsäga sig. Ett ypperligt tillfälle dertill erbjöd sig den 28:de Augusti 1844; men hvad gjorde pluraliteten af Svenska Biddarbuset då? — För öfrigt hafva visst icke alla Adelsmän skäl att beklaga sig öfver, att de utan någon ersällning mäste deltaga i riksdagsmannavärsven. Hvar och en adelig embetsman kan taga permission från sin innebafvande tjenst, resa upp till riksdagen och vid den förtära den lön, som staten består honom. Det har ju varit exempel på, att så hoga funktionärer som befälhafvare i milltärdistrikten, Jandshöldingar, presidenter i llosrälterna. ösverstar vid regementerna, 0. s. v., hela är bevistat riksmötena, under denna tid låtit andra personer sköta sina åligganden, och det oaktadt oafkortadt fått tillgodoräkna sig alla de med deras tjenstebefattningar förenade löneförmåner. Oss tyckes detta vara en ganska hög ersättning för den nytta, som dylika herrar i allmänhet uträtta i den lagstiftonde församlingen. Äfven detta Herr v. Ilartmansdorsss skäl är alltså bygdt på lösan sand och förtjenar fördenskull af H. M. Konungen icke det ringaste alseende. (Forlsalles.)