Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1845, sida 2

noggrann vård under sjukdom, än soldaten, emedan han, utan att vara fullkomligt frisk, är oanvändbar och ej kan motsvara sin bestämmelse; ty det erfordras en vida större moralisk kraft och själsstyrka, än som bland massan kan förutsättas, alt, i trots af kroppsligt illamående, likväl kunna fullgöra sina skyldigheter och sålunda tvinga den motsträfvande kroppen att verkställa själens vilja och beslut. Besälets tillgöranden vid sjukdomsfall kunna egentligen ej vara andra, än att utan uppskof sorskalla den sjuke all den låharevard och skötsel, som är måjligt att åstadkomma; ty öfverallt, så i fred som krig, är med förutseende omsorg sorjdt för de sjukes behof och beqvämlighet. Nägon gång kan likväl besälets skarpsynthet komma att tagas i anspråk vid urskiljandet af ett stundom hyckladt illamående från ett verkligt; men med någon vana och hännedom al sina underhalvandes karakter lyckas en besälhafvare snart att sorvåärsva denna förmåga, hvilken åter skall höja honom äfven i deras ögon, hvilka försökt missleda honom. Slutligen böre vi ej underlåta att kasta en blick på resultatet af befälets bemödanden för soldatens utbildning, hvilket visar sig under ett sålttåg, med derunder förekommande krigsföretag och krigshåndelser. Om en besälhafvare under fredens lugna verksamhet bar med samvetsgrannhet mot sina underbafvande uppfyllt alla sina pligter, älven dem, hvilka, ehuru ej så iogonsallande, likväl ofta äro de vigtigaste, så är fortsättningen af dem numera lätt, och på den redan lagda disciplinens grundval kan hrigsärans tempel med trygghet uppresas. Det är nu, då dei krigarens plantskola med omsorg uppdragna och värdade telningarne böra med sina frukter löna odlarens möda och motsvara fäderneslandets förväntan. Och visserlisen skola äfven dess anspråk alltid uppfyllas af redlige och tacksamme söner, hvilka med sina ansträngningar, sina uppoffringar, sitt blod, alltid skola finnas färdige, att på sosterlandets altare med glädje och stolthet offra sin gärd för dess ära och anseende. bå belonas äfven en befälhafvare, efter mångåriga mödor, med den sköna, tillfredsställande känslan att finna sin väl disciplinerade trupp med förtroende och hångilvenhet blicka upp till sig såsom dess ledare till djerfva och lyckade foretag; och medvetandet at, att i sin man halva bidragit till säderneslandets ära, eller råddning, skall för honom utgöra den skönaste vedergällning för alla mödor, försakelser och uppolsringar. a