Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1845, sida 2

sarno, kommo de begge sorgrältne qvinnorna och klappade på dess port. osflon kande icke, min arma mor, grelvens kärlek för Constanza. Porten öppnades, såsom man väl kan tänka, ty allt var i forvåg så tillställdt af den nedrige kaymond, alt icke något hinder skulle kunna möta fullbordandet af hans plan; men min mor och hennes dotter voro icke väl inkomna på borz gåreten, förrän en dränghop tillspärrade dem vägen, sägande, att blsott en af dem iick gå in. Min mor gick in, min syster väntade. oHon träffade gretve Antoniello, som emottog henne med en sträng uppsyn; hon kastade sig pa sina knän, hon bad, hon bönföll; Antoniello sorblef obeveklig. Ett brott hade blifvit begått, sade han, hennes man var den som gjort sig skyldig till detta brott; detta mord fordrade hämd, rättvisan måste halva sin gång, blod kräfde blod. Min arma mor lemnade grefvens rum, sörkrossad af smärta, utom sig af fortvislan och anropande Gud om barmhertighet. — Men hvar var ni under den tiden? frågade regenlinnan den okände. — I andra ändan ar Kalabrien, i Tarent, i Brindisi. Jag var forlängt borta all veta något af hvad som föreföll. Min mor kom då ut i förtviflan och ville taga sin dotter med sig, men Constanza hejdade henne: v— Nu är ordningen hos mig, min mor, sade hon, att försöka, om icke jag kan beveka vår stränge herre. Kanhända skall jag vara lyckligare, an nin Min mor ruskade på hufvudet och sönk ned på en stol, den sista skymten af hopp var för henne försvunnen. yMin syster gick i sin tur in till grefven. — Hon viste, att denne man älskade henne, utropade regentinnan, och likväl gick hon in till denne man !...