Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1845, sida 1

— ——— — T ek—— arcre — ——— nr v5— Om du ser honom åter, skall jag döda homom. ) Constanza föll på knä för min far och lofvade alt aldrig återse honom mer; sedan bad hon sin lar med hopknäppta händer och tårlyllda ögon om förlåtelse. Vår far omfamnade henne och gaf henne sin förlåtelse. Constanza reste bort med sin mor, och, vid dagens inbrott, voro begge två redan utom grelvens besitiningar. Regentinnan hemtade andan igen. obagen derpå uppsökte min far grefven. Jag känner icke hvad som förefoll dem emellan; men del vel jag, att grefrven svor honom vid sin heder, alt han i framtiden icke skulle hafva någonting all frukta för Constanzas dygd. oDagen efter detta samtal reste grefven, å sin sida, till Neapel. os Ja, ja, jag erinrar mig hans återkomst, mumlade regentinnan. Vidare, vidare. yHan fortfor att minnas henne han bordt glömma. Hotvels nöjen, damernas gunst, äregirighetens förhoppningar kunde icke ur hans hågkomst förjaga den stackars kalabresiskan: denna bild sväfvade oupphörligt, dag som nati, för hans ögon; den pinade bonom under hans vakande tillstånd, än olidligare qval förorsakade den honom under hans sömn. Hans bref till brodern blefvo sorgliga, bittra, hopplösa. Hans bror, orolig, reste till hotvet. Han trodde honom vara förälskad i en drottning, om hvars hand han icke vågade anhålla. Han utbrast i ett flatskratt, när ban fick veta att föremålet för denna kärlek var en eländig kalabresiska. — Pu är en dåre, Avtoniello, sade han till honom. Denna flicka är din vassall, din trälinna, din undersäte. denna flicka är med ett ord din egendom. y— Men, sade Antoniello, jag har svurit hennes far. ... o— Huru! hvad har du svurit, narr ?