skala, hör i Sverige, har utau tvisvel varit, alt, genom dåliga arbetsmethoder vid sjelfva kulturen, vid rötning, torkning, bråhning, skäktning och håckling, sordelorne vid linproduktionen blifvit så klena, att man i de fleste svenska proMVnserna inskränkt sia till att endast så mycket re fatt Åmed linodling, som varit nödvändigt för att sulla sina egna husbehof, hvilka naturligtvis skela allt mer och mer fyllas af bomulls:-äffaderför det låga prisets skull, och linodiingen således, i stället för att-den borde uppinuntras och tilltaga, skall år ifrån år aftyna, till skada fören af landets modernäringar och utsigten för exporthandel i denna väg, för bvilken man i andra länder gör så mycket i närvarande ögonbliek. Då, som sagdt är, i andra länder mycket göres för införandet af goda och ändamäålsenliga arbetsoch behandlings-methoder i linkulturen och dithörande grenar, så vilje vi det följande meddela en beskrifning på linets behandling i Flandern efter skörden, hemtad ur en ckonoms berättelse, hvilken, af Slöjdföreningen i Stuttgart, under förlidet år afsändes, för alt på ort och ställe, såsom ogonviltne, taga notis om detta ämne. el Belgien består linets behandling efter skörden i en rötning, som alltid verkställes förmedelst vatten. llärvid användas två från hvarandra högst väsendtligt skiljda arbetsmethoder: den ena bestående i rötning i stillastående vatten och grafvar, den andra i rötning i rinnande vallen. Rötningen i grafvar med stillastående vatten användes uteslutande på såkalladt grönt lin, eller sådant, som före rötningen ej blifvit underkastadt någon torkning. Detta blir före rötningen repadt, eller befriadt från frön eller blad, på sjelfva fältet när det uppryckes, och bindes sedan i små bundtar af 4 a 5 tums tjocklek. Dessa bundtar, eller knippen, nedsättas i rötningsgrafvarne på det sätt, att rotändan på linslänglarne kommer att stå vänd nedåt; emedan man har den erfarenheten, att rotändan alltid röles ojemförligt lättare, än fröeller toppändan, och således en jemnare rötning måste blifva en följd af rotändans vändande nedåt, då valinet i grafvarne alltid har en högre värmegrad närmare ytan, än nere vid sjelfva grafvarnes botten. Då ej tillräckligt vatten finnes för att fylla rötningsgrafvarne så, att man kan stälJa bundtarne lodrätt, så lutas fröändarne emot hvarandra, för att få linet fullkomligt under vattenspegeln. Vid rötning i grafvar bör man helst, före linets nedsättande, anbringa en sorts korg af träpinnar eller spjälor, förfärdigad till sådana dimensioner i sörhallande till grafvens, att spjelkorgens sidor stå en fot längt ;rån gralvens Jordväggar och botten; emedan, utan en dylik inrätwing, det skall blifva alldeles omöjligt att förbindra, det de närmast jordväggarne stående bundtarne betydligt nedsmutsas, eller blilva, hvad man kallar, jordslagne och försämrade, hvad färgen beträffar. (F orts. CAA ninin3nnnn METTE