Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1845, sida 2

mcligen öfverflödiga, åtminstone en tid bortåt; liksom det väl svårligen skall länge kunna undgå hans eljest så stora skarpsinnighet, att det vore bra bedrötligt om nationen i allmänhet vore öfvertygad om att det vore försent att i lagstiftningsväg låta det åförnustsenligap och der rätt förstädda amenskoålskander komma till sin fulla rätt. Det förnuftsenliga är under alla omständisheter det, som öfverensstämmer med tids-och ortförbållanderna. — Skall man således kunna säga, ati en lag är förnuftsenlig; så bör den, så mycket som i lagstiftarnes förmåga slår, göras passande för tiden och de menniskor, för hvilkas skull den stiftas, likväl alltid med ett orubbligt på statens förnuftisa ändamål sästadt afseende. Och detta är ju med andra ord detsamma som att vara allmänt menniskoålskande, enär en lag, t. ex. en strasslag, väl först då kan kallas vara ensidigt mennislöålskande, ja, dessutom icke sornuftsenliz, når den endast med sin menniskokörlek afser brotislingen, som den skall straffa och förbättra, men ej samhället, som den på samma sång skall skydda. Kan således en förnultsenlig, d. ä. en elter tidsoch ort-förhållander afpassad, lag icke på samma gång straffa och . i bättra en stats brottslige medlemmar : så måste den ovilkorlizen både kunna och vilja skydda staten och medborgarne till hvad pris som helst, sa vida den ett enda ögonblick skall förtjena namnet al förnuftig och menniskoälskande. Att utbreda en motsatt öfvertygelse skulle, som en byar lätt inser, leda till de farlig saste och fornultsvidrigaste resultater. Var store Ehrensvärd säger, kanske icke så alldeles utan fog: (Nar natur och klimat äro stränga, så böra ufren seder och lagar vara det. Man bör hemta lyckan ur eget shäöten, hvilket i la ord är alldeles detsamma som den ösverensstämmelse emellan det förnuftiga och tidsenliga, hvarpå sednare tiders vetande yrkar. Och om nagot förnultist göres för solkuppsostran och religiositet behofver staten sannerligen hvarken ÅHJva för sin existens, eler tro det vara försent att skydda den och förbällra sin ställning till sina brottslige medlemmar; så vida len i ölrigt har mod att vara nog menniskoåälskande att taga lyckan ur sitt eget sköte och ej af missförstådd menniskokärlek qvacksalfva med, att på sig applicera theorier, uppspirade ur en helt olika nationalandas helt olika seders och förbållandens jordmån. Lagslistaren bör således, om hans verk ej skall blifva ett odugligt luskverk, i grund känna det solk och de förhållanden, för hvilka ban skall stifta lagar, samt derjemte hafva förmåga att med krilisk skärpa bedöma bådadera, men framförallt bör han icke, om vi så få uttrycka oss, stå ft. ex. med ena benet på Otaheili och med det andra här i Sverige; eller med ena benet i forntiden och det andra i framtiden utan något fotfäste i den tid och de sorhallanden, för hyilka han är kallad att sufta lagar; ty då är och blir hans) arbete endast en tillstymmelse, utan allt organiskt lif och förnuftighet. Vi sade vidare, att artihelsorsattaren i Winterhladet, enligt vår tanka, lagt en allt för stor vist på den förra regeringens försummelse att icke för tio är sedan hafva infort ett nytt straffsystem, och att vi häruti icke hafva så alldeles orält torde vara klart deraf, att, med undantag af elt ytterst strängt och konseqvent genomsördt deportationssystem, ett stralssystem, inrättadt huru som helst, väl aldrig skall kun