Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1845, sida 2

ning, som den ärade författaren sålunda uttalat; sorst emedan deri röjer sig ett missmod, en sruklan, som vi för war del anse ölverdrifven och dessutom för samhället i högsta grad skadlig, om den skulle meddela sig at nationen; och sedan emedan författaren med förbiseende af många andra till det öfverklagade onda hufvudsakligt bidragande orsaker, lagt en troligen för stor och ueslutande vigt på den gamla styrelsens försummelse, alt för tio är sedan icke halva vidtagit den tilltänkta förändringen i vårt strasssystem. Den gamla styrelsens synder äro sannerligen stora nog; och man behofver ej göra dem större, än de äro. De räcka nog det sorutan till alt vid historiens tribunal få syndaren saklälld. Vi yttrade ofvan den öfvertygelsen, att den värde författaren gjort sig skyldig till ett öfverdrilvet missmod och en fruktan, som kunde blilva skadlig, om den finge meddela sig at nationen; och, för att rållsärdiga denna var Ölverlygelse, tro vi oss endast behofva fästa uppmårksamheten vid, huru svårt det alltid måste blilva, äfven för den skarpsinnigaste, att med nagon grad af bestämdhet säga när det är försent sor deslappnade dristjedrarne, hvilka utgora den i samhället till något bättre verkande hraften, att återtaga sin spänstighet, äfven då ett folk i sedligt och wedborgerligt hänseende uppnått en sidan grad af ruttenhet, alt dess fall sisom nation, synes vara alldeles oundvikligt. fv huru oändeligen manga äro ej de orsaker, hvilka, åfven unler fortvihade omständigheter, kunna uppträda asom verkande derhän, att de slappnade drifsjedrarne åter spänna sig. Godt och ondl:äro två krafter, två makter, hvilka alltid hafva verkat och alltid skola verka på hvarandra, såsom inciterande lifsorsaker. Striden emellan dessa bida, i vidsträchtaste mening taset, utgör civilisallonens syuthetiska utveckling, och banar den väs, en nation bar att tillrygsoligsa, under det den uppfyller sin verldshistoriska beskickning. Och först då, när ett folk utspelat sin rol i det verlashistoriska dramat, när det sjunkit tillsamman i spillror, när dess namn bilvit utplanadt från historiens blad, kan man såg det vara försent för detsamma att spänna sina nerver till strid mot en i dess inre rasande ond makt. Men med Guds bjelp står värt sadernedand ännu längt borta från den tidpunkt, då dess rol kan sägas vara till denna grad utspelad ; och dessutom tyckes väl sedvare tiders tilldragelser berättiga till den förmodan, att svenska folket både har vilja och skall utveckla kraft att strida för sin inre utveckling och lycka. Fjelsva tillvaron af det nya förslaget till straff-lag är en samhällets högljudda protest mot så väl det tidsvidriga i det gamla straff-systemet, som mot domningen hos de samhbållskrafter, hvilka böra motverka det af artikelförsattaren påpekade onda; och att då misströsta om samhällets seger öfver ett, al det såsom sådant, erkändt ondt, vore uppenbarligen att misströsta om dess lil. Ty kan ej det afornustsenligao, således äfven en fötmuflsenlig lag, verka hvad det bör, då är åfven allt organiskt lif förbi hos samhället såsom en lörnultig institution, och det har negerat sin egen sanna tillvaro i dess alldra djupaste rot, emedan ett samhälle, som ställt sig utom det fornultigas råmärken, är i egentelig mening endast ett oting ett hån mot det i verldsprocessen inneboende eviga förnuftet. Författaren i Vinterbladet torde nog också vid närmare besinnande finna, att den fruktan och det missmod, han uttalat, äro läm( 8 ata damer. eU. 4 endL AF Aly