Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1845, sida 2

7 — — Ehuru dragonen Antonio (så hette brottslingen) hörde till arinen, så vedersors honom dock icke den hedern att blifva fysiljerad, emedan han hade gjort sig skyldig till ett ärans förlust medförande brott. Man hade dömt honom till Garotte. Garotbe är ett dödsstraff, som lika så litet som guillotinen kan sägas vara grymt. Man föreställe sig en ställning af ungefär 12 fots höjd. En i midten på densamma stående stol stöder sig mot en påle, från hvilken nedhänger ett öppet halsband af jern. Den bakom stolen stående bödeln lägger halsbandet kring delinquentens hals, läser detii en blink och vrider derpå med kraft omkring en skruf; hvilken operation medför delinquentens ögonblickliga död. I samma momang nedlaller från pålen ett långt och vidt förhänge, omhöljer helt och bållet den döende och undandrager på detta vis de hringstående åskådarne åsynen af hans sista ögonblick. Antonio, framkommen till schavotten, kastade ånyo en lång, forskande blick på mängden, skakade sedan på hufvudet, såsom en menniska, den der med hoppets sista stråle äfven förlorat all besinning, vände sig till en officer vid Alguazilerna7) och sade med bög och tydlig stämma: ) Ett slags beväpnade polisbeljenter i Spanien och dess sordna kolonier, motsvarande franska gendarmerna. (Fortsättes.) RÄTTELSE. I sista Måndagstidningens Följetong hafva, i en del exemplar, efter ordet ovälo, det första å 17 raden uppitrån, 2 spalten och 3 sidan blifvit utelemnade följande tvenne ord: fun no honom, efter hvilkas insättande meningen blifver så här: men väl funno honom hans etc.