det låg vål redan srån denna tid, långt före Doktor Martin, en viss protestantism i de nordiske männens kallare, allvarligare och friare sinne; ty redan lagen om presternas coelibat har aldrig kunnat helt och genomdrifvas hos Friserne och Norrmännen. Nu kom Luther, och hans blixt slog ned i de nordiska själarne, och ett väldigt band af intellektuel och religiös! gemensamhet slingade sig om Nordlyskland och alla Östersjoländerna — rundtom Romrarnes slora, vidsträckta Svevien — de tyska kolonierna emellan Weicbsel och Newa äfven inberäknade. Till och med Skottland och England hafva engång på nagon tid indragits i detsamma, ehuruväl dessa sedermera halva gatt sin egen bana. Damark, Sverige, Norrige, Preussen, Ryssland, Lilll and, Esthland, Finland hafva genom detsamma dragits mera till Ryskland, än förut bade kunnat ske genom maleriella band, och denna dragning bar för närvarande åter blifvit ganska mäktig. Sedan tre århundraden bar den ianerligasle vetenskapliga gemenskap bildat sig emellan dessa land och Tyskland; dessa afskilda och lösryckta insulariska usherland kunna nu engång för alla ej mera umbära den tyska theologien och silososien, och genom delta det omedelbaraste andens ocht hjerlats behof blifva de alltid indragna i all vär diktan och traktan, i vår litteratur och värl språk; så alt, jewie moderspröken, tyskan spelär hufvudrolen i köpenhamn, Stockholm, Christiania och Petersburg. Detta, jemte manga andra höga förmåner, Valve vi Tyskar att tacka den stora Wittenberger-Doklorn för. Nu bestar, sudilol! emellan oss och dessa våra nordiska bröder och ballbröder en innerlig, andlig vänshap och ett broderskap, hvilket vi äfven sullale, än det fordom var mojligt, kunna gora till clt politisk., — — c(Ryssland har ryckt. oss och Skandinavien for nära på lipet. bet bar den naturligaste bojelse att framtränga alltvidare åt Veslern. Men äro Tyskland och det Skandinaviska Norden eniga, så kan det ej taga ett enda steg framåt utan fara; det måste till och med bäfva för, alt det kunde falla oss in att kasta det tillbaka några hundra mil mot öster, bort inom dess gamla grånsor. Vi skole newmligen alldeles icke anse det för omöjligt, alt Fransmännen och Ryssarne engang kunde sluta ett förbund emot oss. Ivart da taga var tillflykt? Till England, svarar man oss. Men England ligger långt borta och slass visserligen ganska gerna med Fransmännen; men ogerna med Ryssarne. Vi maste saledes uppbjuda våra Skandinaviska bundsförvandter emot Maskoviterna: en flotta af 30 till 60 stora skepp, 200 till 400 skärgardslartyg, bemannade med nordiska och tyska matroser, och en skandinavisk här af100 000 man i rinland och Lillland, och vi med vära Preussare i kurland och litbauen — hvad skulle vi då halfva att rådas lör? Mot Norden således, mot vårt Norden måste vi skåda. De tänkande och adle Danskarna och Svenskarne skåda emot oss. De äro genom alla de naturligaste fördelar och band, genom läge, bildning, slägtskap, religion; genom den gemensamma senden, som lurar på begges vara gränsor och som hller ester att undanricka Germanerna hela Östersjön, — vära sodda bundislörvandter. Danmark år det dubbelt genom sina tyska landskaper; det måste vara angeläget om var vänskap och bör ej söka någon anledning till oenighet. vi, som äro de mäktigare, bo vid deras mest sårbara sida; det kan ej skydda sin länga halso eller sina öar emot oss. Alltså: slägtsörvandtskap, sympathi, kärlek och behof anbefalla här förbuud oss alla emellan. — — —— — — L— —A— le O e 1t E LONI EDEMXS. Stockholm den 7 Februari. Det synes, som om koalitionen emellan de två första Stånden hade blilvit alldeles sprängd, och som om de allogvördigey tänkte att handla. utan att brv sjo om