En blick på Skandinavien och dess nuvarande förhållanden, af E. M. Arndt. 7) Och med hvilken, ömsom stilla, ömsom högt jublande, förtjusning lesver icke den nordiska mennishan i och med sin natur! Huru väl förstar hon ej att bortkasta hufvudstadens srostiga, stysva galadrägt och all främmande maskering, brokighet och förfining och, åter ett naturens barn, i dess ömma omsamningar insupa frisk lilskraft och modig kärleksanda! kom till Stockholm, vandrare! kom till Götheborg, kom till Norrköping och Jonköping och beskada deta lif engång och lär diz att lelva med glädje! Vi hafva vid Östersjön och Nordsjon, vid Rhen och Donau mycket skönt och herrligt; vi förstå också all söka och finna srojd och glädje i en stilla umgängelse med naturen i alla dess skepnader; men vi kunde dock framlefva många våroch sommardagar ännu gladare och menskligare på våra Strander och strömmar. Ilvarje folk har sina egna seder och bruk: Svenskarna dra ui i den friskaste vinterns skönaste tid och under den ljusaste sommarn — de draga ut i stora skaror, 20 a 50 familjer, ofta flera, i ett sällskap. ja fem till sex i hvarje bät, eller slädpartier i länga rader. Man känner oarna, vikarna och kusterna, der man kan landa, der tälten uppslas för dagen och natten, timmarna för afresan och ankomsten äro beräknade, glädjens mötestimma förut bestämd; så färdas man fem till tio dagar, ofta längre, från ort lill ort, från strand till strand, landar väl äfven på mänget vänligt, gästsritt ställe på naura timmar och ller sörpläga sig som om man vore på inqvartering. Nen det nödvändiga för hvarje mensklig fröjd, som ej vill törsta och hungra, nemligen mat och dryck, med tillbehör af strängaspel och säng, glådjeskott, raketer och fyrverkerier medföras, enligt på sorhand lrållad osverenskommelse, at olika afdelningar af den glada skaran. Så om sommaren; under vintern lihaledes — endast pa hortare tider och rymder och såsom vinterns benof och nödväåndlighet det bjuda — ilar man olver spegelblanka sjöar med bjellerblingande slädar till vänliga slott och boningar. Så förstår detta Norden att lefva och njuta: stark känsla i ett väldigt bröst, den fullaste, kralligas e hallning i gestalten, en sillla sornojsa:mhet och redbarhet i väsendet. Gläder jag mig här för mycket öfver min ungdoms förflydda och sorklingade fröjder, som aldrig mer kunna återkomma på Samurna sätt? Prisar jag det nordisha folket och dess lil sormycket? Hvilket lof! Det är ju sannna lycka, samma skönaste Guds gåfva, som den Hogste förlänat det germaniska folket i allmanhet: dettå öppna, varma, spirituella skaplynne, denna in i all natur och allt lif flödande sjalsullhet, i hvilken känsla, tanke oeh sorstand itlyta tilisammans till ev. bet är ju ej blott Danskarnes och Svenskarnes, det ar alven var arsvedel; blott ant det här i Norden framklingar och framq:äller klarare och uppenbarar sig i en mera tjusande och hänsorande gestalt, — väl till en del i följd al de stora tmotsalsernå i naturföremålen, samt ärstiderna och den osverraskande och plotsliga omvesling, Som här visar sig tydligare, än i Sodern, och hvilken just genom sin plötslighet mäktigare griper och hänför menniskan; väl äfven till följe al de minga underbara hägringar och ljussenomener, som Norden ssramter och om hvilha sagan redan hviskat i Taciti öron. betia lugna, fasta Norden, detta vänliga, gästfria, trofasta folk har haft sina våhliga tider, hyilkas på engang forskräckande och fortrollande klang ännu tonar hit öfver till oss. Ilvar är ej Normannen besjungen och firad, denna obetvinglige rese med det väldiga svärdet och den korta stridsysan, han som utgjorde ä — — — -— —