Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1845, sida 2

siskrika kuster, förträffliga bamnar, höga berg? kullar och sjöar, erbjuda en vidsträckt rikedom af förtjusande och upplyftande naturföremål. Uti detta land bor en stark, skön, själfull och tapper ätt, utrustad med alla de skönaste anlag så till kropp som själ. Jag har annorstädes sagt, alt dessa det stora hufvudlandets skandinaver mera framställa den nordiska fastheten och lugnet, likasom en bild af den metalliska krasten hos dess innevånare, som äro mindre retliga och rörliga, än deras närmasta sydvestra stamlorrvandter, Danskarne; men jag har dermed mera velat antyda det säkra och slutna i dessa nordbors gestalt och sinnelag, än någon stel och kall, likasom isig och träaktig sömn och död. Visserligen förorsakar Norden, genom en viss enformighet i sina natursoremål och genom sin långa vinter, lått en krafternas slummer, en trög och stel däsighet, som stundom lorjenar benåmningen balldöd; men eljest är denne vår göthiske balfbroder en med de ädlaste andiga ärdigheter och gasvor utrustad varelse, och han kan tryggl stiga in på läslingsbanan med de bästa kuropeer. Jag förbisär med tystnad många detta folks egendomliga anlag, emedan jag annorstädes talat nästan för mycket derom, men ett måste jag dock vidröra, som just bekräftar dess nära förvandtskap och gemenskap med oss: dess på de mest intagande sätt sig uppenbarande sköna och klara natursinne, som stundom srambryter med oemotständlig intensitet och kraft. Jag har redan, vid frågan om Fransoserna, gjort antydningar härpå; det fortgår så genom Iyskarne, Engelsmännen, Danskarna; men ingenstädes har jag sett det så lefvande som Svenskarne. Denna naturfröjd, detta ömma, hemlighetsfulla umgänge med naturen, denna enthusiastiska naturkärlek, denna den nordiska menniskans förvandtskap med blommor och träd, med sol och måne, med sjöar och bäckar och med allt, som lefver och hafver sin varelse på jorden; dessa mångsaldiga lekar, och förlustelser och nöjen, som hon under hvarje årstid förstår att bereda sig, i synnerhet under sommaren och vintern — ty hennes vår unslyr henne vanligen såsom en den kortaste och älskligaste uppenbarelse af högst nägra veckors tid — redan allt desta är hänryckning. lunu klappar mitt gamla hjerta lifligare, när jag tänker på mina sköna somrar i Stockholm, mina dagsoch nattresor i Upland och Södermanland, min ilande släde på Mälarens is till Drotiningholm, Haga, Ulriksdal, mina månskensnåtter i Hagaparken och bland Djurgårdens hun sraåriga ekar. (Fortsältes).