Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1845, sida 2

alt visa sig allt mera buttra och tvära, och snart antog deras lynne en ytterlig retlighet, som gjorde umgänget med dem särdeles plågsamt för den stackars Anna. Hon tillskref detta med rätta den brist de ledo å lissmedel. med hvilka de nu nhusbållade i högsta grad försigtigt och sparsamt. En afton tyckte Anna sig höra ljudet af en klocka på afstånd. Äfven de unga männen tycktes hafva hört samma ljud, ty med ens visade de en gladare sinnesstämning. De togo genast på sig de skrämsel injagande lörklädningarna, i hvilka de första gången visat sig för Anna, och lemnade hvalfvet genom en sallucka i taket, genom hvilken äfven hon var nedkommen. Efter flera timmars bortovaro. under hvilken de begge fruntimren förrådde en stor ångest, kommo de åter med ett rikligt förråd af litsmedel. Men efter denna tidpunkt bemötte de henne icke så väl som sörut, ) nu erhöll hon sin föda, först då de sjelfva slutat sina måltider, och äfven i öfrigt ådagalade de i sill sätt all vara mot henne en viss förolämpande och vårdslös ton. Ofta höllo de sig emellan rådplagningar, för hvilka hon var föremål, såsom lätt var all gissa af de på henne kastade sidoblickar. Af allt detta såg hon, att hon var en oangenäm gäst, och befarade, alt till äfventyrs tillochmed hennes hf icke mer vore säkert i hennes väklares händer. De begge unga. männen fortforo såsom förut, att, så ofta klockan 1 låt höra sig. gå ut ester liismedel. Hände det någon gang, alt de straxt kommo tillbaka igen utan att medföra något förråd, så visade de då alltid det elakaste och vresig aste lynne, och behandlade Anna med fördubblad hårdhet, liksom om de skulle ansett den stackars flickan för orsak till deras otur. En natt kommo de tillbaka i en häftig ordvexling; och blott med yttersta möda ville det lyckas de båda fruntimren alt bilägga deras tvist. (Fortsättes.)